Jean-Baptiste Siméon Chardin
Vardagens stilla mästare.
Chardin målade stilleben och enkla vardagsscener med köksredskap, frukt och barn. Hans bilder är tysta och värdiga mitt i rokokons yra.
Jean-Baptiste Siméon Chardin föddes 1699 i Paris. Fadern var snickare och tillverkade bland annat biljardbord åt kungen. Chardin fick ingen klassisk utbildning och reste aldrig till Italien, vilket var ovanligt för en fransk målare. Han gick i lära hos historiemålare men fann snart sin egen väg i små motiv som akademien betraktade som enkla: döda djur, frukt och köksföremål.
År 1728 blev han invald i Franska konstakademien som målare av ”djur och frukt”. Inträdesverken Rockan och Skänken finns båda i Louvren i Paris. Rockan visar en uppskuren fisk som hänger på en vägg, både motbjudande och fascinerande. På 1730-talet började Chardin måla människor i vardagen: tjänsteflickor, mödrar och barn som leker eller blåser såpbubblor. Bordsbönen (1740), där en mor låter barnen be före maten, gavs till Ludvig XV och finns i Louvren. Nationalmuseum i Stockholm äger flera av hans främsta verk, bland andra Tvätterskan och Morgontoaletten. De köptes redan på 1700-talet av den svenske diplomaten Carl Gustaf Tessin.
Chardin målade långsamt och omsorgsfullt. Han lade färgen i många tunna och tjocka lager så att ytan blir mjuk och kornig. På nära håll ser penseldragen nästan oordnade ut, men på avstånd smälter de samman till föremål som tycks lysa inifrån. Färgerna är dämpade: bruna, gröna, gråa och krämvita toner. Hans scener saknar drama. I stället skildrar de stillhet, koncentration och respekt för vanligt arbete.
Chardin gjorde lång karriär inom akademien. Han var dess kassör och ansvarade i många år för att hänga tavlorna på de stora Salongerna i Louvren. Filosofen Denis Diderot skrev hänfört om hans målningar. Mot slutet av livet fick han problem med ögonen och övergick till pastell. Hans självporträtt med glasögon och huvudduk från 1770-talet hör till de mest kända pastellerna i Louvren. Han dog i Paris 1779.
Efter hans död glömdes Chardin en tid bort, men på 1800-talet upptäcktes han på nytt. Manet och Cézanne beundrade hans stilleben, och författaren Marcel Proust skrev om dem. Många senare målare har sett honom som en förebild för hur enkla föremål kan bli stor konst.