Cimabue
Den siste store bysantinskt präglade mästaren i Florens.
Cimabue började mjuka upp den stela bysantinska stilen med mer volym och känsla. Enligt traditionen upptäckte han den unge Giotto när denne ritade får på en sten.
Cimabue hette egentligen Cenni di Pepo och föddes i Florens omkring 1240. Smeknamnet brukar tolkas som ”oxhuvud” eller ”den envise”. Om hans utbildning vet vi nästan ingenting. Han växte upp i en tid då italienskt måleri dominerades av den bysantinska stilen, med platta, guldglänsande ikoner som förebild. Han är dokumenterad i Rom 1272, och det enda verk som arkivhandlingar säkert knyter till honom är en mosaik med Johannes evangelisten i domen i Pisa från 1301–02.
De verk som tillskrivs honom bygger därför på stiljämförelser, men forskarna är i stort sett eniga. Till dem hör ett stort målat krucifix i San Domenico i Arezzo från omkring 1270 och ett i Santa Croce i Florens, som skadades svårt vid översvämningen 1966 och blivit en symbol för katastrofen. Hans mest kända tavla är Santa Trinita-madonnan, en jättelik tronande madonna som i dag hänger i Uffizierna. Han målade också fresker i den övre kyrkan i San Francesco i Assisi, men de är så illa medfarna att färgerna i dag ser ut som ett fotonegativ.
Cimabues nyhet var att han gav de bysantinska formerna liv. Tronen får djup, tygernas veck börjar beskriva kroppar under dem och ansiktena får ett allvarligt, mänskligt uttryck. Kristus på korset hänger tungt och böjs av smärta. Guldet och de långsträckta proportionerna finns kvar, men bilden pekar mot ett verkligt rum.
Redan Dante nämner honom i Den gudomliga komedin: Cimabue trodde att han ägde fältet i måleriet, men nu är det Giotto som hörs. Raden blev en sorts dom över honom som den som överträffades av sin efterföljare. Berättelsen om att han hittade den unge Giotto när pojken ritade får på en sten kommer från Giorgio Vasari två hundra år senare och är en legend, inte ett belagt faktum.
Vasari inledde ändå sina berömda konstnärsbiografier från 1550 med just Cimabue. Därmed blev han länge betraktad som den förste italienske målaren i en ny tradition. I dag ses han som en viktig länk mellan bysantinsk ikonkonst och det realistiska måleri som Giotto sedan utvecklade.