Otto Dix
Krigets och Weimars obarmhärtige skildrare.
Otto Dix hade varit soldat och visade krigets fasor och 1920-talets dekadens med skoningslös skärpa.
Otto Dix föddes 1891 i Untermhaus nära Gera i Thüringen. Fadern var gjuteriarbetare. Han gick i lära som dekorationsmålare och studerade sedan vid konstindustriskolan i Dresden. När första världskriget bröt ut anmälde han sig frivilligt och tjänstgjorde i flera år som kulspruteskytt, bland annat vid Somme. Erfarenheterna från skyttegravarna präglade honom för livet.
Efter kriget var han en tid med i dadaismen, men på 1920-talet blev han en av de ledande inom Neue Sachlichkeit, den nya sakligheten. Han målade med gammalmästarnas noggranna teknik, i tunna lasyrer, men motiven var samtida och obarmhärtiga. Krigsinvalider, prostituerade, spekulanter och nattklubbsgäster skildras med en skärpa som gränsar till karikatyr.
1924, tio år efter krigsutbrottet, gav han ut grafikserien Kriget, femtio etsningar med lik, sår, gasmasker och förstörda landskap. Den räknas som ett av de starkaste antikrigsverken i konsthistorien. Porträttet av journalisten Sylvia von Harden från 1926 finns på Centre Pompidou i Paris. Triptyken Storstaden från 1927–28 visar Berlins nattliv mellan jazzband och tiggande krigsinvalider och finns i Kunstmuseum Stuttgart. Den stora triptyken Kriget från 1929–32 hänger i Dresden.
1927 blev han professor vid konstakademien i Dresden, men nazisterna avskedade honom 1933 och stämplade hans konst som urartad. Han flyttade till landet vid Bodensjön och målade framför allt landskap. I krigets slutskede tvingades han in i Volkssturm och blev fransk krigsfånge.
Efter kriget målade han ofta religiösa motiv i en friare stil. Han hedrades i både Väst- och Östtyskland och dog 1969. Dix räknas som en av de skarpaste skildrarna av Weimarrepubliken och av vad krig gör med människor.