Duccio di Buoninsegna
Sienas stora målare.
Duccios Maestà, en jättelik altartavla för domen i Siena, bars genom staden i procession 1311. Han förenade bysantinsk prakt med gotikens eleganta linjer.
Duccio di Buoninsegna föddes i Siena omkring 1255. Hans utbildning är okänd, men han måste ha studerat bysantinska förlagor noga, och han kan ha känt till Cimabues arbeten i Florens. Han nämns första gången i Sienas arkiv 1278. Under de följande fyrtio åren blev han stadens ledande målare.
Hans första stora uppdrag kom 1285 från ett religiöst brödraskap i Florens. Det var en stor madonna för kyrkan Santa Maria Novella. Tavlan kallas Rucellai-madonnan och hänger i dag i Uffizierna, bredvid madonnor av Cimabue och Giotto. Den tillskrevs länge Cimabue, tills ett bevarat kontrakt visade att Duccio var mästaren. Hans huvudverk är Maestà, den väldiga altartavlan för domen i Siena. Den beställdes 1308 och bars 1311 under festligheter från verkstaden till katedralen.
Maestà har två sidor. Framsidan visar Maria på tronen omgiven av änglar och helgon. Baksidan berättar Kristi lidandeshistoria i ett stort antal små scener. Där syns Duccios styrka: han ordnar figurerna så att handlingen blir lätt att följa, och han ger dem gester och blickar som bär berättelsen. Färgerna är klara och lysande, och guldet ger allt en himmelsk glans. Tavlan monterades ned 1771 och sågades isär. Det mesta finns i dag i domens museum i Siena, men enskilda paneler finns bland annat i National Gallery i London och i National Gallery of Art i Washington.
Arkiven ger också en bild av människan. Duccio bötfälldes flera gånger, bland annat för skulder och för att ha vägrat avlägga en ed, och han lämnade efter sig en familj med skulder. Hur mycket av detta som speglar hans personlighet är dock svårt att säga.
Duccio grundade det sienesiska måleriet, som präglas av elegans, varma färger och berättarglädje. Simone Martini och bröderna Pietro och Ambrogio Lorenzetti byggde vidare på hans arv. Där Giotto i Florens betonade tyngd och dramatik, visade Duccio hur skönhet och berättande kunde förenas.