Max Ernst
Surrealismens uppfinnare av tekniker.
Max Ernst uppfann frottage och grattage, där han gnuggade eller skrapade fram strukturer. Han målade fantasiskogar och fåglar.
Max Ernst föddes 1891 i Brühl nära Köln. Fadern var lärare för döva och amatörmålare. Max studerade filosofi och psykologi vid universitetet i Bonn och intresserade sig tidigt för psykiatrisk patientkonst. Konsten lärde han sig i stort sett på egen hand. Under första världskriget tjänstgjorde han i artilleriet, något han senare beskrev som att han ”dog” 1914 och återuppstod 1918.
Efter kriget startade han dadaismen i Köln tillsammans med bland andra Hans Arp. Han gjorde collage av bilder ur kataloger och läroböcker, som blev gåtfulla, drömlika scener. 1922 flyttade han till Paris och blev en av surrealismens grundare. Celebes från 1921, en elefantliknande maskin, finns på Tate Modern i London.
Ernst var en outtröttlig uppfinnare av tekniker. 1925 började han med frottage, där han gnuggade blyerts på papper ovanpå trägolv, löv och tyg och lät strukturerna väcka bilder. Grattage är samma idé i oljefärg, där han skrapade bort färg över ett strukturerat underlag. Senare använde han dekalkomani, där färg pressas mellan ytor. Skogar, monster och fåglar växer fram ur dessa slumpstrukturer. Fågeln Loplop blev hans alter ego. Han gjorde också collageromaner, som Kvinnan med hundra huvuden från 1929.
När andra världskriget bröt ut internerades han i Frankrike som tysk medborgare. Med hjälp av konstsamlaren Peggy Guggenheim kom han till USA 1941 och gifte sig med henne, men äktenskapet blev kort. Europa efter regnet från 1940–42, ett dystert landskap i dekalkomani, finns i Wadsworth Atheneum i Hartford. 1946 gifte han sig med målaren Dorothea Tanning, och de bodde i Arizona.
De flyttade tillbaka till Frankrike på 1950-talet. När Ernst fick Venedigbiennalens stora pris 1954 uteslöts han ur surrealistgruppen, som ogillade sådana utmärkelser. Han dog 1976 i Paris. I Brühl finns i dag ett museum ägnat åt honom.