Artemisia Gentileschi

Artemisia Gentileschi
Artemisia Gentileschi, Public domain

Barockens kraftfulla berätterska.

Artemisia Gentileschi var den första kvinnan i Florens konstakademi. Hennes bilder av starka kvinnor som Judit är dramatiska och laddade.

Artemisia Gentileschi föddes i Rom 1593. Fadern Orazio Gentileschi var en framgångsrik målare som tog starka intryck av Caravaggio. Modern dog när Artemisia var tolv år. Hon fick ingen formell utbildning, men lärde sig måla i faderns verkstad och var tidigt mycket skicklig. Hennes första signerade verk, Susanna och de äldste från 1610, målade hon som sjuttonåring.

År 1611 våldtogs hon av målaren Agostino Tassi, som arbetade med hennes far. Orazio drog saken inför domstol, och rättegångsprotokollet från 1612 finns bevarat. Under rättegången utsattes Artemisia för tortyr med tumskruvar för att pröva hennes trovärdighet. Tassi dömdes, men straffet verkställdes aldrig. Strax efter rättegången gifte hon sig med en florentinsk målare och flyttade till Florens.

I Florens fick hon stöd av storhertigen Cosimo II de’ Medici, och hon brevväxlade med Galileo Galilei. År 1616 blev hon den första kvinnan som antogs som medlem i stadens konstakademi. Där målade hon Judit som halshugger Holofernes, i dag i Uffizierna. Judit och hennes tjänarinna håller fast generalen med kraftiga armar medan blodet sprutar. Motivet var vanligt, men få hade målat det med sådan fysisk kraft. Bilden har ofta tolkats mot bakgrund av hennes egen erfarenhet, men forskare varnar för att läsa hela hennes konst som självbiografi.

Senare arbetade hon i Rom, Venedig och från 1630 i Neapel, där hon drev en egen verkstad. Omkring 1638 reste hon till London för att arbeta med sin far vid Karl I:s hov. Där finns hennes Självporträtt som måleriets allegori, där hon framställer sig själv i arbete. Hon hade flera barn, men bara en dotter överlevde till vuxen ålder. Hon dog i Neapel, troligen omkring 1654–56.

Efter sin död glömdes hon i stort sett bort. Hon återupptäcktes i början av 1900-talet, och från 1970-talet har hon blivit en central gestalt för feministisk konsthistoria. I dag räknas hon som en av barockens viktigaste caravaggister.