Frans Hals
Det snabba penseldragets mästare.
Frans Hals målade porträtt i Haarlem med en lös, snabb teknik som var flera hundra år före sin tid. Hans modeller skrattar och lever.
Frans Hals föddes omkring 1582–83 i Antwerpen. Familjen var protestantisk och flyttade norrut till Haarlem efter att Antwerpen erövrats av spanska trupper 1585. Han kan ha varit elev till konstnären och författaren Karel van Mander, men det är osäkert. Han blev medlem i målarnas skrå i Haarlem 1610 och bodde i staden resten av livet.
Genombrottet kom 1616 med ett stort grupporträtt av officerarna i Sankt Georgs skyttegille. Tidigare hade sådana porträtt varit stela rader av ansikten. Hals visade männen vid en bankett, i livligt samspel med varandra. Han målade flera sådana grupporträtt, och de flesta finns i dag i Frans Hals-museet i Haarlem. Hans mest kända enskilda porträtt är Den skrattande kavaljeren från 1624 i Wallace Collection i London. Mannen skrattar egentligen inte, men han ler med ett självsäkert, nästan utmanande uttryck.
Hals målade snabbt och med synliga, lösa penseldrag. Han lade färgen direkt på duken utan att släta ut den, och på avstånd smälter dragen samman till levande ansikten. Hans modeller skrattar, dricker, gestikulerar och ser ut som om de fångats i ett ögonblick. Han målade också folkliga gestalter, som den skrattande Malle Babbe i Berlin. Hans palett var ofta begränsad, med många nyanser av svart.
Han var gift två gånger och hade många barn. Trots framgångarna hade han ofta skulder, och på äldre dagar fick han ett understöd från staden. Hans sista stora verk, grupporträtten av regenterna och regentessorna för ett ålderdomshem i Haarlem från 1664, är mörka och allvarliga. Han dog 1666.
Efter sin död glömdes han delvis bort. På 1800-talet återupptäcktes han av kritiker och målare. Manet tog intryck av hans fria penselföring, och Vincent van Gogh skrev beundrande att han använde tjugosju olika svarta. Hals räknas i dag som en av guldålderns största porträttmålare.