Damien Hirst
Hajen i formalin.
Damien Hirst ställde ut en tigerhaj i formalin och en dödskalle täckt av diamanter. Han ledde gruppen Young British Artists.
Damien Hirst föddes 1965 i Bristol och växte upp i Leeds. Han studerade vid Goldsmiths College i London 1986–1989. Redan som student organiserade han 1988 utställningen Freeze i ett tomt lagerhus i Londons hamnkvarter, med verk av honom själv och studiekamrater. Utställningen brukar ses som startskottet för gruppen Young British Artists, och reklammannen och samlaren Charles Saatchi blev snart deras viktigaste köpare.
Hirsts genombrott var The Physical Impossibility of Death in the Mind of Someone Living från 1991, en fyra meter lång tigerhaj i en tank med formalin. Den finansierades av Saatchi. Hajen började med tiden ruttna och byttes ut 2006. Senare gjorde han bland annat Mother and Child (Divided), en ko och en kalv delade på mitten i formalin, som visades på Venedigbiennalen 1993. 1995 fick han Turnerpriset.
Döden är hans stora tema, men också medicin, vetenskap och tro. Han har gjort skåp fyllda med läkemedelsförpackningar, ett helt apotek, och tavlor av döda fjärilar. Hans prickmålningar med rader av färgade cirklar och hans snurrmålningar gjordes till stor del av assistenter, något han öppet säger. 2007 visade han For the Love of God, en kopia av en mänsklig dödskalle i platina täckt av 8 601 diamanter.
Hirst är också affärsman. I september 2008 sålde han över 200 nya verk direkt på auktion hos Sotheby's, utan att gå via ett galleri, för sammanlagt drygt 111 miljoner pund. Auktionen ägde rum samma dag som banken Lehman Brothers gick i konkurs. Han har senare gjort stora projekt som den påhittade skattskeppsutställningen i Venedig 2017 och ett NFT-projekt med prickmålningar.
Hirst är en av världens rikaste konstnärer och en av de mest omdiskuterade. För vissa är han en av sin tids stora konstnärer som tvingar oss att se döden i ögonen. För andra står han för en konstvärld där spektakel och pengar har tagit över. Han har också anklagats för att låna andras idéer. Ingen förnekar dock hans betydelse för brittisk konst sedan 1990.