Frida Kahlo
Självporträttets smärta och styrka.
Frida Kahlo skadades svårt i en bussolycka som ung och målade sig själv om och om igen. Hennes bilder blandar mexikansk folkkonst, politik och kropp.
Frida Kahlo föddes 1907 i Coyoacán utanför Mexico City i Blå huset, Casa Azul, där hon också dog. Fadern var en tyskfödd fotograf och modern hade spanskt och inhemskt mexikanskt ursprung. Som sexåring fick hon polio, och ena benet blev tunnare. Hon studerade vid en elitskola i Mexico City och ville bli läkare.
1925 skadades hon svårt i en bussolycka, där ett järnrör gick genom hennes bäcken. Under den långa sjukhusvistelsen började hon måla, liggande i sängen med en spegel ovanför sig. Hon fick lida av smärtor och genomgick många operationer resten av livet. 1929 gifte hon sig med den kände muralmålaren Diego Rivera. De skilde sig 1939 men gifte om sig året efter.
Ungefär en tredjedel av hennes målningar är självporträtt. Hon målade i små format med klara färger, inspirerad av mexikansk folkkonst och katolska votivbilder. Ofta visar hon sin skadade kropp, sina missfall och sin smärta, men också sin politiska och mexikanska identitet med traditionella dräkter, apor, papegojor och växter. De två Fridorna från 1939 finns på Museo de Arte Moderno i Mexico City, och Den brutna kolonnen från 1944 på Museo Dolores Olmedo.
Surrealisten André Breton kallade henne surrealist, men hon avvisade det och sa att hon aldrig målade drömmar utan sin egen verklighet. Hennes utställning i Paris 1939 ledde till att Louvren köpte ett av hennes självporträtt. Hon var kommunist och hade ett kort förhållande med Lev Trotskij, som bodde i Blå huset 1937. Hennes första separatutställning i Mexiko kom 1953, och hon kom dit i sin säng.
Samma år amputerades hennes högra ben. Hon dog 1954, 47 år gammal. Blå huset blev museum 1958. Från 1980-talet blev hon en världsberömd ikon för feminism, mexikansk identitet och personligt uttryck, och 2021 såldes ett av hennes självporträtt för ett rekordpris för latinamerikansk konst.