Claude Lorrain
Det ideala landskapets mästare.
Claude Lorrain målade solnedgångar över antika hamnar och arkadiska landskap. Engelska trädgårdsanläggare försökte senare bygga hans bilder i verkligheten.
Claude Lorrain hette egentligen Claude Gellée och föddes omkring 1600 i Chamagne i hertigdömet Lothringen, därav hans namn. Han blev tidigt föräldralös och kom som ung till Italien. Enligt en tidig biografi arbetade han först som konditor, men det är osäkert. I Rom blev han medhjälpare till landskapsmålaren Agostino Tassi, och han var också en tid i Neapel.
Efter ett kort återbesök i Lothringen slog han sig 1627 ned i Rom för gott. Under 1630-talet blev han berömd, och han fick beställningar från påvar, kardinaler och den spanske kungen. Han var så eftertraktad att förfalskningar började dyka upp. För att skydda sig gjorde han teckningar av nästan alla sina målningar och samlade dem i en bok, Liber Veritatis, sanningens bok. Den finns i dag i British Museum i London.
Claudes bilder är ideallandskap. De visar hamnar med antika palats, eller grönskande dalar med ruiner, herdar och små figurer ur myter eller Bibeln. Det egentliga motivet är ljuset. Ofta står solen lågt vid horisonten och bildens djup fylls av ett gyllene dis. Ett känt exempel är Hamnen med drottningen av Sabas avfärd från 1648 i National Gallery i London. Han tecknade mycket utomhus i landskapet kring Rom, vilket var ovanligt på den tiden.
Claude gifte sig aldrig men hade en dotter, som bodde hos honom. Han levde ett stillsamt liv och dog i Rom 1682.
Hans inflytande var störst i England. Engelska resenärer köpte hans bilder och försökte skapa liknande landskap i sina parker, som i Stourhead. Turister använde en tonad spegel, en så kallad Claude-spegel, för att se naturen som i hans målningar. William Turner beundrade honom så mycket att han i sitt testamente krävde att två av hans egna bilder skulle hänga bredvid två av Claudes i National Gallery.