Bartolomé Esteban Murillo
Sevillas milde målare.
Murillo målade madonnor och gatubarn med mjukt ljus och värme. Han var under lång tid Spaniens mest kända målare utomlands.
Bartolomé Esteban Murillo döptes i Sevilla den 1 januari 1618. Han var yngst av fjorton barn och blev föräldralös i tioårsåldern. Han växte upp hos en äldre syster och hennes man. Han gick i lära hos målaren Juan del Castillo och började med att måla mindre, enkla religiösa bilder, av vilka en del exporterades till de spanska kolonierna i Amerika.
Genombrottet kom 1645–46, då han målade en serie för franciskanernas kloster i Sevilla. År 1645 gifte han sig med Beatriz Cabrera. De fick många barn, men flera dog unga, och Beatriz dog 1663. Murillo blev snart Sevillas ledande målare och tog över Zurbaráns plats hos klostren. På 1660- och 1670-talen målade han en stor serie om barmhärtighetens verk för sjukhuset Hospital de la Caridad, där flera målningar fortfarande hänger. År 1660 var han med och grundade en konstakademi i Sevilla.
Murillo målade mjukt och varmt, med ljusa färger och diffust ljus. Hans många bilder av den obefläckade avlelsen visar Maria svävande bland moln och små änglar. Han målade också gatubarn i Sevilla, som Den unge tiggaren i Louvren och Pojkar som äter druvor och melon i München. De är fattiga och trasiga men skildras med värme och humor, och bilderna var populära hos utländska samlare. I Den heliga familjen med fågeln i Prado leker Jesusbarnet med en hund, och Josef är en omtänksam far.
Enligt traditionen föll han från en ställning när han arbetade på en altartavla i Cádiz. Han dog i Sevilla 1682.
Under 1700- och 1800-talen var Murillo en av Europas mest berömda målare, och många verk fördes ut ur Spanien, bland annat av Napoleons fältmarskalk Soult. Senare ansågs han vara för söt och sentimental, och hans rykte sjönk. I dag ses han åter som en av den spanska guldålderns stora mästare.