Giovanni Battista Tiepolo
Takmålningarnas virtuos.
Tiepolo målade ljusa himlar fulla av gudar och änglar i palats från Venedig till Würzburg och Madrid. Han var den sista stora venetianska dekoratören.
Giovanni Battista Tiepolo föddes i Venedig den 5 mars 1696. Fadern, en sjöfartsköpman, dog när sonen var ett år gammal. Giovanni Battista gick i lära hos målaren Gregorio Lazzarini och tog också intryck av Paolo Veronese, vars ljusa och festliga bilder fanns överallt i staden. År 1719 gifte han sig med Cecilia Guardi, syster till målarna Francesco och Gianantonio Guardi. De fick många barn, och sönerna Giandomenico och Lorenzo blev hans medhjälpare.
Tiepolos genombrott kom med fresker i ärkebiskopens palats i Udine på 1720-talet. Han blev snabbt den mest efterfrågade dekorationsmålaren i Italien. I Palazzo Labia i Venedig målade han historien om Antonius och Kleopatra i en praktfull arkitektur. Han var så berömd att Carl Gustaf Tessin, som var i Venedig 1736, försökte få honom att dekorera det nya slottet i Stockholm, men Tiepolos pris var för högt.
Hans största verk finns i biskopens residens i Würzburg i Tyskland, där han arbetade 1750–53 med sina söner. Över trapphuset målade han en av de största takfreskerna i världen, med Apollon och jordens fyra världsdelar. Människor, djur och gudar trängs längs kanterna medan en ljusblå himmel öppnar sig i mitten. Tiepolo använde sotto in sù, ett perspektiv underifrån som gör att figurerna verkar sväva ovanför betraktaren. Färgerna är ljusa och luftiga, och han arbetade med stor snabbhet och säkerhet.
År 1762 kallades han till Madrid av den spanske kungen Karl III för att måla taken i det nya kungliga slottet. Där mötte han konkurrens från den nyklassiske målaren Anton Raphael Mengs, och smaken började förändras mot en stramare stil. Tiepolo dog i Madrid 1770.
Han var den siste store företrädaren för den venetianska dekorativa traditionen från Veronese. Efter hans död ansågs hans konst länge vara omodern, men i dag beundras han som en av 1700-talets största målare.