William De Morgan
Keramikern i Morris krets.
William De Morgan var vän med Morris och tillverkade kakel och fat med lyster och persiskt inspirerade färger. Han återupptäckte den glänsande lysterglasyren och blev senare framgångsrik romanförfattare.
William De Morgan föddes 1839 i London. Hans far, Augustus De Morgan, var en känd matematiker och modern Sophia en engagerad reformvän. Han studerade vid Royal Academys skolor och träffade i början av 1860-talet William Morris, som blev hans vän. Han började med glasmålning men övergick snart till kakel och keramik.
Han öppnade sin första verkstad i Chelsea 1872 och flyttade senare till Merton Abbey nära Morris verkstäder och därefter till Fulham. Han köpte ofta ofärdigt gods från andra fabriker och dekorerade det, men gjorde också egna kärl. Han samarbetade under en period med arkitekten Halsey Ricardo. Hans kakel användes bland annat i fartyg för rederiet P&O och i Leighton House i London.
De Morgans stora bedrift var att återupptäcka lysterglasyren, en metallisk glans som man kände från medeltida spansk och islamisk keramik men som glömts bort i Europa. Han experimenterade länge med metallsalter och reducerande bränning för att få fram röda och gyllene skimmer. Han tog också intryck av turkisk och persisk keramik med djupt blått, turkos och grönt. Motiven är fantasidjur, fiskar, skepp, fåglar och slingrande växter.
År 1887 gifte han sig med målaren Evelyn Pickering. På grund av hans hälsa tillbringade paret vintrarna i Florens, där italienska målare utförde dekorer efter hans ritningar. Verkstaden gick sällan med vinst, och hustrun stöttade den med sina inkomster. Verkstaden stängdes 1907.
Vid nästan 65 års ålder började De Morgan skriva romaner. Den första, Joseph Vance från 1906, blev en stor framgång, och han skrev flera till. Han dog 1917. I dag räknas han som en av Englands främsta keramiker, och hans arbeten visas av De Morgan Foundation och på Victoria and Albert Museum.