Glasmålningarna i Chartres
Katedralen i Chartres har över 150 bevarade glasfönster från medeltiden, kända för sin djupa blå färg. Fönstren berättade Bibelns historier för den som inte kunde läsa.
Gotiken byggde högt och tunt för att få in ljus – väggarna blev nästan helt glas.
Katedralen Notre-Dame i Chartres sydväst om Paris förvarar en relik som sägs vara Jungfru Marias klädnad. Det gjorde staden till ett stort vallfartsmål. År 1194 brann den äldre katedralen. Västfasaden och reliken klarade sig. En ny kyrka byggdes med stor fart, och den största delen stod klar på 1220-talet. Den invigdes 1260. Bygget bekostades av biskopar, präster, adel och stadens invånare. Det gick så snabbt att katedralen har en ovanligt enhetlig stil.
Katedralen har omkring 170 fönster, och merparten av glaset är från tiden 1200–1240. Det gör Chartres till den mest fullständigt bevarade samlingen av medeltida glasmålningar. Tre fönster i västfasaden är äldre, från 1100-talets mitt, och överlevde branden. Dit hör Isais rot, som visar Jesu släktträd. Den berömda Marieikonen Notre-Dame de la Belle Verrière är också till stor del äldre glas som räddades och sattes in i ett nytt fönster. Sammanlagt täcker glaset omkring 2 500 kvadratmeter.
Fönstren berättar om bibliska händelser, helgonlegender och Marias liv. Berättelserna läses ofta nerifrån och upp, ruta för ruta. Längst ner i många fönster syns hantverkare i arbete: bagare, slaktare, vinhandlare, skomakare. De har tolkats som givare, men det är omdiskuterat i vilken mån skråna faktiskt betalade fönstren. Ett annat fönster berättar liknelsen om den förlorade sonen, och flera skildrar Karl den stores legender.
Tre stora rosfönster dominerar. Det norra visar Maria med Jesusbarnet omgiven av profeter och kungar. Det tillskrivs drottning Blanka av Kastilien, och liljor och borgar syftar på Frankrike och Kastilien. Det södra rosfönstret visar Kristus i härlighet, och västrosen den yttersta domen. Rosfönstren är över tio meter i diameter.
Glaset färgades genom att metalloxider blandades i den smälta massan. Kobolt gav den djupa blå färg som kallas Chartresblått. De färgade bitarna skars ut och fogades samman med blyspröjs. Detaljer som ansikten och veck målades med en mörk färg, svartlod, som brändes fast på glaset. Glaset är ojämnt i tjocklek och fullt av små bubblor, vilket gör att ljuset bryts och färgerna glöder.
Gotikens nya byggteknik gjorde fönstren möjliga. Strävbågar på utsidan tog upp trycket från valven, så att väggarna kunde öppnas för stora glasytor. Rummet fylls av ett dämpat, färgat ljus. Medeltidens teologer kopplade ljuset till Gud, och fönstren skulle ge besökaren en föraning av det himmelska Jerusalem. Ljuset ändras under dagen, och färgerna skiftar med vädret och årstiden.
Under båda världskrigen monterades glasen ner och gömdes. Sedan 1979 hör katedralen till Unescos världsarv. Från 2009 genomfördes en omfattande rengöring och renovering av interiören, där väggarna målades ljusa. Arbetet har varit omdebatterat bland konsthistoriker. Rengöringen av fönstren har också visat hur ljusa och klara färgerna ursprungligen var.