Flammande kärl (kaen doki)
Ett kokkärl från mellersta Jōmon med kanter som ser ut som lågor eller vågor. Kärlen byggdes för hand av lerringar och dekorerades med snören och pinnar.
Titta på kanten: fyra stora flikar som slingrar sig uppåt – ett av de vildaste kärlen i keramikens historia.
Jōmonperioden var en lång förhistorisk period i Japan, från omkring 14 000 år före vår tideräkning till omkring 300 före vår tideräkning. Människorna levde av jakt, fiske och insamling men bodde ofta i fasta byar. De tillverkade keramik som hör till de äldsta i världen. Namnet Jōmon betyder ungefär snörmönster och syftar på mönster som gjordes genom att rulla snören mot den mjuka leran. Kulturen blev känd för den moderna vetenskapen när den amerikanske zoologen Edward Morse grävde ut en snäckhög vid Ōmori i Tokyo 1877 och beskrev keramiken som snörmärkt.
Flammande kärl, på japanska kaen doki, tillverkades under mellersta Jōmon, ungefär 3000–2000 före vår tideräkning. De har hittats framför allt i dagens Niigata-prefektur, längs Shinanofloden. Typen fick sitt namn efter fynd från en plats i staden Nagaoka. Exemplaret som visas här finns på Nationalmuseet i Tokyo.
Kärlet har en cylindrisk kropp som vidgar sig mot kanten. Mynningen har fyra stora utskott som höjer sig som lågor eller vågor. Ytan är täckt av upphöjda slingor, spiraler och böjda linjer. Mönstret täcker nästan hela kärlet och gör att formen verkar röra sig.
Kärlen byggdes för hand utan drejskiva. Leran rullades till långa korvar som lades i ringar på varandra och jämnades ut. Dekorationen gjordes med pinnar, snören och fingrar, och sedan brändes kärlen i öppna eldar. De är ofta mörkt bruna eller rödbruna, och temperaturen vid bränningen var ganska låg jämfört med senare keramik. Många kärl har hittats i bitar och fått sättas ihop av arkeologer.
Spår av sot och matrester visar att många flammande kärl användes för matlagning. Samtidigt är de så kraftigt dekorerade att forskare har föreslagit att de också kan ha haft en rituell betydelse. Vad mönstren betydde vet ingen. Tolkningar som att de föreställer eld eller vatten är gissningar.
Under 1900-talet väckte Jōmon-keramiken stort intresse. Konstnären Okamoto Tarō skrev på 1950-talet om dess kraft och kallade den en urkraft i japansk konst, något som skilde sig från den förfinade estetik som ofta betonats i Japan. Hans texter bidrog till att kärlen började ses som konst och inte bara som arkeologiska föremål.
Flera flammande kärl är i dag klassade som nationalskatter i Japan. De visas ofta på utställningar om japansk förhistoria och har blivit en symbol för Jōmonkulturen. Kärlen påminner om hur skicklig och uttrycksfull keramik kunde vara långt innan jordbruket och staten uppstod i Japan.