Madonnan med den långa halsen
Maria med ett onaturligt stort Jesusbarn i knät. Parmigianino sträcker ut kroppar och proportioner med flit – elegans går före naturtrohet.
Den lilla profeten nere till höger och den ensamma pelaren gör rummet förvirrande. Så ville manierismen ha det.
Parmigianino hette egentligen Girolamo Francesco Maria Mazzola och kom från Parma. Han fick uppdraget 1534 av Elena Baiardi, som ville ha en altartavla till sin familjs kapell i kyrkan Santa Maria dei Servi i Parma. Målaren arbetade på bilden i flera år men hann aldrig avsluta den innan han dog 1540. En inskrift på trappan nere till höger, tillagd senare, berättar att verket blev ofullbordat.
Maria sitter i mitten och är mycket större än de andra figurerna. Hon har lång hals, smala fingrar och ett litet, elegant huvud. I hennes knä ligger ett stort Jesusbarn som verkar halka ner. Barnet är blekt och livlöst, och hållningen påminner om bilder där Maria håller den döde Kristus. Till vänster trängs några änglar, och en av dem håller en vas. Marias kropp bildar en lång, slingrande form, och hennes hand vilar med spretiga, utsträckta fingrar mot bröstet.
Nere till höger står en liten gestalt med en skriftrulle, oftast tolkad som en profet. Bredvid honom står en rad pelare, men bara en pelare är färdigmålad. Avståndet mellan Maria och profeten är omöjligt att förstå, och rummet saknar tydlig logik. Det hör till bildens medvetna förvirring.
Målningen är ett av manierismens tydligaste exempel. Manieristerna ville inte efterbilda naturen som högrenässansens mästare. De sökte i stället elegans, konstfullhet och överraskning. Kroppar sträcktes ut, proportioner förvrängdes och kompositionerna blev obalanserade. Bilden riktade sig till en publik som kände konsten väl och kunde uppskatta brotten mot reglerna.
Färgerna är kalla och sofistikerade, med blekt rosa, blågrått och vitt. Ytan är slät och glansig, och konturerna är skarpa. Ljuset faller mjukt på Marias ansikte och på barnets kropp. Bilden är målad med olja på en träpanel, drygt två meter hög. Vissa partier, som pelarraden, är bara skisserade och visar hur målningen byggdes upp.
Halsen och pelaren har kopplats till bilder i Höga visan i Gamla testamentet, där brudens hals jämförs med ett torn av elfenben. Under medeltiden lästes Höga visan som en bild av Maria. Vasen som ängeln håller har också fått symboliska tolkningar. Alla dessa tolkningar är möjliga men inte säkra.
Målningen hängde i kyrkan i Parma tills den köptes av familjen Medici i slutet av 1600-talet. I dag finns den i Uffizierna i Florens. Länge sågs manierismen som ett förfall efter högrenässansen, men under 1900-talet omvärderades stilen. Madonnan med den långa halsen räknas nu som ett av 1500-talets mest originella verk. Den kallas ofta ett skolexempel när stilen förklaras.