Laokoon-gruppen
Prästen Laokoon och hans söner kvävs av havsormar. Gruppen grävdes fram i Rom 1506 och blev genast berömd – Michelangelo var på plats när den hittades.
Ansiktet och de spända musklerna visar smärta; hellenismen ville väcka känslor, inte bara visa ideal.
Skulpturgruppen grävdes fram i januari 1506 i en vingård på Esquilinen i Rom. Påven Julius II skickade arkitekten Giuliano da Sangallo att se fyndet, och Michelangelo följde med. Sangallo kände genast igen verket från en beskrivning hos den romerske författaren Plinius den äldre. Plinius skrev att gruppen stod i kejsar Titus palats och var gjord av tre skulptörer från Rhodos: Hagesandros, Polydoros och Athanodoros. Ägaren av vingården hette Felice de Fredis. Gruppen hade legat begravd i ruiner i nästan tusen år.
Motivet kommer från berättelsen om Trojas fall. Prästen Laokoon varnade trojanerna för den trähäst grekerna lämnat efter sig. Som straff skickade gudarna två havsormar som angrep honom och hans två söner. Den mest kända versionen finns i Vergilius epos Aeneiden.
Gruppen är byggd som en pyramid med Laokoon i mitten. Hans kropp vrider sig i kamp mot ormen, musklerna är spända och huvudet kastat bakåt. Ögonbrynen är uppdragna och munnen halvöppen. Sönerna på var sida är mindre än fadern. Den ene verkar redan ge upp, medan den andre ser mot sin far och kanske kan komma loss. Ormarnas slingor binder ihop de tre kropparna och gör gruppen till en enda rörelse.
När och hur gruppen gjordes är omdiskuterat. Vissa forskare ser den som en romersk kopia av ett grekiskt original i brons från omkring 200 före vår tideräkning. Andra menar att den är ett original från första århundradet före eller efter vår tideräkning. Plinius skrev att den var huggen ur ett enda block, men den består i själva verket av flera delar. Frågan om datering påverkar hur gruppen ska förstås: som ett hellenistiskt mästerverk eller som romerskt beställningsarbete i grekisk stil.
Julius II köpte gruppen och ställde upp den i Belvederegården i Vatikanen. Laokoons högra arm saknades och ersattes med en utsträckt arm. År 1906 hittade arkeologen Ludwig Pollak en böjd marmorarm i en stenhuggarverkstad i Rom. På 1950-talet konstaterades att den hörde till statyn, och den sattes tillbaka. Under Napoleons tid fördes gruppen till Paris, men den återlämnades till Rom efter 1815.
Gruppen fick stor betydelse för renässansens och barockens skulptörer, inte minst för Michelangelo. På 1700-talet beskrev Johann Joachim Winckelmann den grekiska konsten som ”ädel enfald och stilla storhet” med Laokoon som exempel. Gotthold Ephraim Lessing utgick från gruppen i sin skrift Laokoon från 1766 om skillnaden mellan bildkonst och diktkonst.
I dag står Laokoon i Vatikanmuseerna. Den är ett av de mest kända exemplen på hur ett enda arkeologiskt fynd kan forma konstens utveckling i flera hundra år. Den har ofta kopierats, bland annat i brons för Frankrikes kung Frans I.