Grottmålningarna i Lascaux
Hundratals hästar, uroxar och hjortar målade med ockra, kol och mangan djupt inne i en grotta i sydvästra Frankrike. Upptäckten 1940 visade hur avancerad konsten var redan under istiden.
Se hur konstnärerna använde bergväggens buktningar för att ge djuren volym.
Grottan i Lascaux upptäcktes i september 1940 av fyra tonåringar nära byn Montignac i Dordogne. Berättelsen om att en hund ledde dem dit är populär men osäker. Snart kom forskaren Henri Breuil, som studerade bilderna och gjorde grottan berömd. Målningarna dateras oftast till omkring 17 000 år före vår tid, under den period som kallas magdalénien. Pojkarna hette Marcel Ravidat, Jacques Marsal, Georges Agnel och Simon Coencas. Grottan låg i ett skogsområde, och ingången hade länge varit dold.
Grottan rymmer omkring sexhundra målade figurer och ungefär femtonhundra ristningar. De flesta föreställer djur: hästar, uroxar, hjortar, stenbockar och visenter. Några tecken som prickar, rutor och streck är svårare att förstå. I den första stora salen, Tjurarnas sal, finns uroxar som är flera meter långa. I den smala Axialgången sitter djuren både på väggarna och i taket. Djuren är ofta tecknade i profil, med tydliga konturer, och flera av dem överlappar varandra. Ibland verkar de röra sig i grupper eller i flock.
Längst ner i ett schakt finns grottans enda människofigur. En streckgubbe med fågelliknande huvud ligger framför en sårad visent vars inälvor väller ut. Bredvid står en fågel på en stång. Scenen är en av de mest omdiskuterade i förhistorisk konst, och ingen tolkning har vunnit enighet.
Färgerna kommer från jord och mineral. Ockra, som innehåller järnoxid, gav gult, rött och brunt. Det svarta kommer mest från manganoxid, mer sällan från kol. Konstnärerna applicerade färgen med tussar, med penslar av hår eller växtfibrer, och genom att blåsa pulver mot väggen. Hål i väggarna i Axialgången tyder på att de byggde ställningar för att nå taket. Grottans ojämna yta användes medvetet för att ge djuren volym.
Varför bilderna målades vet vi inte. Breuil trodde på jaktmagi: att avbilda bytet skulle ge lycka vid jakten. Senare forskare har pekat på att renen, som var ett viktigt byte, nästan saknas i bilderna. Andra tolkningar handlar om myter, om ordnade symboliska system eller om schamanistiska ritualer. Frågan är fortfarande öppen.
Grottan öppnades för allmänheten 1948. Över tusen besökare om dagen förde in värme, fukt och koldioxid. Gröna alger och vita kalkavlagringar började växa på väggarna, och 1963 stängdes grottan. Sedan dess har mögel och svarta fläckar orsakat nya problem, och bara ett fåtal forskare får gå in. Försöken att rädda väggarna har pågått i årtionden. Varje ingrepp har visat sig kunna störa grottans känsliga klimat.
I stället kan besökare se kopior. Lascaux II öppnade 1983 nära originalet, och 2016 invigdes den större repliken Lascaux IV. Sedan 1979 hör grottan till Unescos världsarv tillsammans med andra fyndplatser i Vézèredalen. Lascaux har blivit en symbol för istidens konst och har kallats ”förhistoriens Sixtinska kapell”.