Minnets envishet
Smältande fickur i ett ödsligt landskap vid Kataloniens kust. Bilden är bara 24 × 33 cm men har blivit symbolen för surrealismen.
Detaljerna är målade med gammalmästarnas precision – det gör drömmen trovärdig.
Salvador Dalí målade Minnets envishet 1931. Han hade anslutit sig till surrealisterna i Paris några år tidigare och bodde delvis i Port Lligat vid Kataloniens kust tillsammans med Gala, som senare blev hans hustru. Målningen är mycket liten, ungefär 24 × 33 centimeter. Den finns i dag på Museum of Modern Art i New York.
I bilden finns tre mjuka, smältande fickur. Ett hänger över en gren på ett dött träd, ett hänger över kanten på ett bord eller en låda, och ett ligger över en underlig, blek varelse i mitten av bilden. Ett fjärde ur, med locket stängt, ligger på bordet och är täckt av myror. I bakgrunden syns klippor i guldaktigt ljus och ett stilla hav.
Varelsen i mitten har tolkats som en förvrängd profil av Dalís eget ansikte, med lång näsa och slutet öga med långa ögonfransar. Liknande former finns i andra målningar av honom från samma tid. Klipporna i bakgrunden har identifierats som Cap de Creus vid Kataloniens kust, ett landskap som Dalí återkom till många gånger.
Ljuset är klart och starkt, som en tidig morgon eller sen eftermiddag. Färgerna är dämpade bruna, gula och blå, med skarpa skuggor. Dalí målade i olja på duk med mycket fina penslar och nästan osynliga penseldrag. Han beundrade gamla mästare som Vermeer och ville måla drömbilder med samma noggrannhet.
Dalí beskrev en metod han kallade den paranoisk-kritiska. Den gick ut på att låta irrationella associationer styra bilden, men att måla den med stor precision. Han berättade själv att idén till de mjuka klockorna kom när han såg en camembertost smälta i värmen. Sådana uppgifter kommer från Dalís egna, ofta självförhärligande, berättelser och bör läsas med försiktighet.
Klockorna har tolkats som en bild av att tiden förlorar sin fasthet i drömmen eller i minnet. Myrorna har setts som symboler för förruttnelse, som Dalí ofta använde. Vissa har kopplat bilden till fysikens nya teorier om tid, men Dalí själv tog avstånd från den tolkningen. Bilden har ingen enda förklaring.
Målningen visades i New York 1932 och skänktes 1934 till Museum of Modern Art av en anonym givare. Den blev snabbt en av surrealismens mest kända bilder. Dalí återvände till motivet på 1950-talet i Upplösningen av minnets envishet. Smältande klockor har sedan dess blivit en självklar del av populärkulturen. Målningen gjorde också Dalí känd i USA, där han senare tillbringade krigsåren.