Venus från Willendorf
En liten kvinnofigur, hittad i Österrike 1908. Bröst, mage och höfter är kraftigt överdrivna medan ansiktet saknas helt. Ingen vet säkert vad den användes till, men den brukar kopplas till fruktsamhet och överlevnad.
Lägg märke till att ansiktet är ersatt av rader av flätat hår – kroppen, inte personen, är det viktiga.
Figuren hittades den 7 augusti 1908 vid Willendorf i Wachaudalen i Nedre Österrike. Utgrävningen leddes av arkeologer från Naturhistoriska museet i Wien, och fyndet gjordes i samband med arbeten för en ny järnväg. Venusen låg i ett lager från den kultur som kallas gravettien. I dag dateras den oftast till omkring 29 000–25 000 år före vår tid. Exakt ålder är omdiskuterad, eftersom det är lagret och inte stenen som har daterats.
Statyetten är bara drygt elva centimeter hög och ryms i en hand. Den visar en naken kvinna med stora bröst, rund mage och breda höfter. Navel och kön är tydligt markerade. Armarna är tunna och vilar ovanpå brösten, och på handlederna syns ristade band, kanske armringar. Benen slutar vid knäna utan fötter, så figuren kan inte stå själv. Den var nog tänkt att hållas eller bäras.
Huvudet saknar helt ansikte. Det täcks i stället av sju koncentriska band med små ristade fält. De har tolkats som flätat hår eller som en vävd mössa. Sådana detaljer visar att den som gjorde figuren var noggrann där den ville vara det. Att ansiktet saknas är alltså ett val, inte en brist i förmåga.
Figuren är huggen i oolitisk kalksten, en sten som inte finns vid Willendorf. Den måste alltså ha förts dit. En studie från 2022 föreslog att stenen kommer från norra Italien, men uppgiften är inte säkerställd. På ytan finns spår av röd ockra, så figuren var en gång målad. Den formades med stenverktyg, och ytan är slipad mjuk. Stenen är porös och lätt att bearbeta, vilket kan förklara varför den valdes.
Ingen vet vad figuren användes till. Den vanligaste tolkningen är att den hör ihop med fruktsamhet, överlevnad och tillgång till föda. Andra forskare menar att den kan föreställa en verklig kvinna, en gudinna eller fungera som amulett. Det har också föreslagits att kvinnor gjorde liknande figurer av sig själva, sedda ovanifrån. Alla dessa tolkningar är osäkra, eftersom inga skriftliga källor finns.
Namnet ”Venus” är modernt och lite ironiskt. Det gavs av forskare kring sekelskiftet 1900 som jämförde figuren med den klassiska kärleksgudinnan. Liknande kvinnofigurer har hittats från Frankrike till Ryssland, till exempel i Lespugue, Dolní Věstonice och Hohle Fels. Willendorffiguren är den mest kända av dem.
Venusen förvaras i Naturhistoriska museet i Wien, där den visas i ett eget rum. Den är i dag ett av de mest avbildade föremålen från förhistorisk tid. Den används ofta som startpunkt när konstens historia berättas, och har blivit en symbol för människans äldsta bildskapande. Figuren visas sällan utanför Wien och lånas i princip inte ut.