Leon Battista Alberti
Alberti skrev ”Om byggnadskonsten”, renässansens stora arkitekturteori efter Vitruvius förebild. Hans fasader för Santa Maria Novella i Florens och Sant'Andrea i Mantua visar hur antikens tempelfront och triumfbåge kunde sättas på en kyrka.
Leon Battista Alberti föddes 1404 i Genua som utomäktenskaplig son i en landsflyktig florentinsk köpmannasläkt. Han fick en grundlig humanistisk utbildning i Padua och studerade sedan juridik i Bologna. Omkring 1432 blev han sekreterare vid den påvliga kurian, en tjänst som gav honom försörjning och tid för studier. Han var en mångsidig lärd som skrev om familjen, moral, matematik, kartografi och språk, och han var även idrottsman och musiker. När han 1434 kom till Florens med påvens hov mötte han Brunelleschi, Donatello och Masaccio. Året därpå skrev han ”Om måleriet”, den första teoretiska framställningen av centralperspektivet, och tillägnade den Brunelleschi.
Albertis huvudverk i teorin är ”De re aedificatoria”, om byggnadskonsten, i tio böcker efter Vitruvius förebild, färdigställd omkring 1452 och tryckt 1485. Där definierar han skönhet som en harmoni mellan delarna, där ingenting kan läggas till eller tas bort utan att helheten blir sämre. Som arkitekt arbetade han mest som rådgivare och ritare, medan andra ledde byggena. Han ritade fasaden till Palazzo Rucellai i Florens med kolonnordningar i våningar, omgestaltade Tempio Malatestiano i Rimini efter en romersk triumfbåge, fullbordade fasaden till Santa Maria Novella och ritade kyrkorna San Sebastiano och Sant'Andrea i Mantua, där triumfbågen bestämmer även kyrkorummet.
Alberti dog i Rom 1472. Han skapade bilden av arkitekten som intellektuell och konstnär, någon som formger med ritningar och teori snarare än som byggmästare på plats, en roll som har präglat yrket sedan dess. Hans bok blev den första tryckta arkitekturteorin efter antiken och påverkade Bramante, Palladio och generationer av teoretiker. Sant'Andreas stora tunnvälvda rum med kapell mellan kraftiga pelare blev förebild för senare kyrkor, inte minst Il Gesù i Rom. Lösningen med voluter som binder ihop en hög mittdel med lägre sidor, som på Santa Maria Novella, upprepades i otaliga barockkyrkor, också i Sverige, till exempel i fasader till kyrkor under stormaktstiden.