Zaha Hadid
Zaha Hadid ritade länge projekt som ansågs omöjliga att bygga. Med Vitra-brandstationen, MAXXI i Rom och Heydar Aliyev-centret i Baku blev hon världens mest kända kvinnliga arkitekt och den första kvinna som fick Pritzkerpriset.
Zaha Hadid föddes 1950 i Bagdad i en välbärgad familj. Hon studerade matematik vid Amerikanska universitetet i Beirut och därefter arkitektur vid Architectural Association i London, där Rem Koolhaas och Elia Zenghelis var hennes lärare. Efter examen 1977 arbetade hon vid deras kontor OMA. Hon öppnade eget kontor i London 1980. Hon blev känd för målningar och teckningar inspirerade av de ryska suprematisterna, där byggnader splittras och flyter genom rummet.
Hadid vann 1983 tävlingen om The Peak i Hongkong, som aldrig byggdes. Hennes första byggnad var brandstationen vid Vitra i Weil am Rhein, 1993, med skarpa betongskivor. Därefter följde bland annat Rosenthal Center for Contemporary Art i Cincinnati, BMW:s centralbyggnad i Leipzig, Phaeno i Wolfsburg, MAXXI i Rom, operahuset i Guangzhou, London Aquatics Centre för olympiska spelen 2012 och Heydar Aliyev-centret i Baku. Med medarbetaren Patrik Schumacher utvecklade hon en parametrisk arkitektur av flytande former.
Hadid fick Pritzkerpriset 2004, som första kvinna, och Royal Institute of British Architects guldmedalj 2016. Hon dog oväntat i Miami 2016. Hennes kontor, Zaha Hadid Architects, fortsätter verksamheten. Hennes byggnader har kritiserats för höga kostnader och uppdrag för auktoritära regimer, men hon räknas som en av de viktigaste arkitekterna kring millennieskiftet och har öppnat vägen för kvinnor i yrket.