Philip Johnson
Philip Johnson introducerade den internationella stilen i USA som curator och byggde sedan sitt eget glashus. Han gick från Mies till postmodernism och blev den första som fick Pritzkerpriset.
Philip Cortelyou Johnson föddes 1906 i Cleveland i Ohio i en förmögen familj. Han studerade filosofi och klassiska språk vid Harvard. Under resor i Europa i slutet av 1920-talet mötte han den nya arkitekturen och lärde känna Mies van der Rohe. År 1932 blev han chef för den nya arkitekturavdelningen vid Museum of Modern Art i New York, och samma år ordnade han tillsammans med Henry-Russell Hitchcock utställningen The International Style, som gav namn åt modernismen i USA. Under 1930-talet engagerade han sig i högerextrem politik, något han senare tog avstånd från.
Johnson utbildade sig till arkitekt vid Harvard under Walter Gropius och tog examen 1943. Hans eget glashus i New Canaan, 1949, gjorde honom berömd. Han samarbetade med Mies om Seagram Building i New York och ritade restaurangen The Four Seasons där. Senare blev hans arkitektur mer formell och historisk, och på 1980-talet blev han en ledande postmodernist med AT&T Building i New York, ett höghus med en bruten gavel som på en chiffonjé. Han ritade också Crystal Cathedral i Kalifornien och höghus i Houston.
Johnson fick det första Pritzkerpriset 1979. Han dog 2005, 98 år gammal, i New Canaan. Han hade en unik ställning i amerikansk arkitektur, som smakdomare, mecenat och nätverksbyggare, och han var med och lanserade både modernismen och dekonstruktivismen, den senare i en utställning på MoMA 1988. Han har kritiserats för sitt politiska förflutna och för sin opportunism i stilvalen. Glashuset har blivit en av modernismens mest kända ikoner.