Sven Markelius
Markelius ritade Konserthuset i Helsingborg och var med och skrev ”acceptera”. Som Stockholms stadsplanedirektör 1944–1954 ledde han planeringen av Vällingby och de nya förorterna längs tunnelbanan.
Sven Markelius föddes 1889 i Stockholm. Han studerade vid Tekniska högskolan 1909–1913 och vid Konstakademien 1913–1915 och arbetade de första åren i den nordiska klassicismens anda, som präglade svensk arkitektur under 1910- och 1920-talen. Han vann tävlingen om ett konserthus i Helsingborg redan på 1920-talet, men under en resa 1927 till Tyskland, där han besökte Bauhaus i Dessau och bostadsutställningen i Stuttgart, blev han övertygad modernist. Han ritade om konserthuset helt i funktionalistisk stil. Han tillhörde den krets som stod bakom Stockholmsutställningen 1930 och var en av författarna till manifestet ”acceptera” 1931.
Konserthuset i Helsingborg, invigt 1932, räknas som ett av den svenska funktionalismens första stora offentliga verk. I Stockholm ritade han kollektivhuset på John Ericssonsgatan, 1935, tillsammans med Alva Myrdal, med gemensamt kök och barnstuga för yrkesarbetande kvinnor. Han ritade Sveriges paviljong vid världsutställningen i New York 1939 och Folkets hus vid Norra Bantorget. Som Stockholms stadsplanedirektör 1944–1954 ledde han generalplanen för staden och planeringen av Vällingby och de nya förorterna längs tunnelbanan, enligt ABC-principen med arbete, bostad och centrum. Han ritade också en av salarna i FN-högkvarteret i New York.
Markelius dog 1972. Han var en av de viktigaste gestalterna i den svenska modernismen, både som arkitekt och som planerare. Vällingby blev internationellt känt som ett mönster för planerade förorter och besöktes av arkitekter och planerare från hela världen under 1950-talet. Den svenska idén om grannskapsenheter med tunnelbanestation, centrum och bostäder i grönska fick genomslag långt utanför Sverige. Hans arbete med Norrmalmsregleringen och Hötorgscity har däremot kritiserats för att stora delar av gamla Klara revs. Markelius tilldelades RIBA:s guldmedalj 1962 och representerar den period då arkitekter och politiker i Sverige ville bygga ett nytt och mer rättvist samhälle.