Olof Tempelman
Tempelman ritade Gustav III:s paviljong i Haga och flera kyrkor och offentliga byggnader i strikt nyklassicism. Han var lärare vid Konstakademien och påverkade en hel generation svenska arkitekter.
Olof Tempelman föddes 1745 i Stockholm. Han utbildade sig vid Konstakademien, där arkitekturundervisningen byggde på klassisk teori, kolonnordningar och ritövningar efter franska förebilder. Han tillhörde den generation som växte upp när rokokon ersattes av nyklassicismen och som fick sina uppdrag under Gustav III:s regering, då kungens intresse för konst, teater och antiken gav arkitekterna nya möjligheter. Tempelman arbetade tidigt med uppdrag för hovet och för statliga institutioner. Han blev lärare vid Konstakademien och senare professor där, och han fick genom sin undervisning en central roll för hur de yngre svenska arkitekterna lärde sig yrket kring sekelskiftet 1800.
Tempelmans mest kända verk är Gustav III:s paviljong i Hagaparken, uppförd från 1787 med en återhållen putsad exteriör i strikt nyklassicism. Interiören, med sina berömda pompejanskt inspirerade rum, utformades av Louis Masreliez. Tillsammans med den franske arkitekten och scenografen Louis Jean Desprez arbetade han med Linnéanum, den stora orangeribyggnaden i Botaniska trädgården i Uppsala, påbörjad 1787. Han ritade också kyrkor och offentliga byggnader runt om i landet. Hans formspråk är enkelt och klart: slätputsade fasader, tydliga volymer, sparsamt använda kolonner och tempelfronter, i den gustavianska nyklassicismens anda där antikens lugn var idealet.
Tempelman dog 1816. Hans betydelse ligger mindre i ett fåtal berömda byggnader än i hans roll som lärare och förmedlare av nyklassicismen. Genom Konstakademien förde han vidare principer om symmetri, proportion och återhållsamhet till en generation arkitekter som verkade under 1800-talets första decennier, då nyklassicismen fortlevde i Sverige under namnet empir. Gustav III:s paviljong räknas i dag som ett av de främsta exemplen på gustaviansk arkitektur och ingår i Hagaparken, en del av Nationalstadsparken i Stockholm. Hans enkla, eleganta stil har ofta setts som ett svenskt bidrag till den europeiska nyklassicismen, och den återkom som förebild i 1920-talets nordiska klassicism.