Christopher Wren
Wren var professor i astronomi innan han blev arkitekt. Efter branden i London 1666 ritade han St Paul's Cathedral och 51 nya stadskyrkor, vars spiror länge präglade stadens silhuett.
Christopher Wren föddes 1632 i East Knoyle i Wiltshire som son till en präst. Han studerade vid Westminster School och Wadham College i Oxford, där han ingick i en krets av naturforskare som senare bildade Royal Society. Han blev professor i astronomi vid Gresham College i London 1657 och vid Oxford 1661 och var verksam inom matematik, optik och anatomi. Arkitekturen kom han till som en tillämpad vetenskap. Hans första byggnader var kapellet vid Pembroke College i Cambridge och Sheldonian Theatre i Oxford, där han löste problemet med ett stort spann med en takstol av trä. År 1665 reste han till Paris, där han såg fransk arkitektur och mötte Bernini.
Den stora branden i London 1666 förändrade hans liv. Wren lade fram en plan för en ny stad med raka gator och platser, som aldrig genomfördes, men 1669 blev han Surveyor of the King's Works och fick ansvaret för återuppbyggnaden. Han ritade 51 nya stadskyrkor, bland dem St Stephen Walbrook och St Mary-le-Bow, med varierade planer och spiror som tillsammans formade stadens silhuett. Huvudverket är St Paul's Cathedral, byggd 1675–1710, med en kupol som består av ett inre och ett yttre skal och en dold kon av tegel som bär lanternan. Han ritade också Royal Hospital i Chelsea, delar av Hampton Court och Greenwich Hospital.
Wren adlades 1673, levde till 1723 och begravdes i St Paul's. Han skapade en engelsk barock som var mer återhållen än den italienska, och hans medarbetare Nicholas Hawksmoor och efterföljare som James Gibbs förde stilen vidare. Hans stadskyrkor med spiror i flera våningar blev förebild för kyrkor i de brittiska kolonierna, inte minst i Nordamerika. St Paul's kupol tolkades senare i bland annat Capitolium i Washington. Wren är också ett exempel på hur naturvetenskap och arkitektur hängde ihop under den vetenskapliga revolutionen. Hans samtida i Sverige, Tessin d.y., arbetade med liknande problem i Stockholms slott, men byggde i mer direkt dialog med Rom och Paris än med London.