Helgo Zettervall
Zettervall var Sveriges mäktigaste arkitekt under 1800-talets andra hälft. Han restaurerade domkyrkorna i Lund, Uppsala, Linköping och Skara och gav dem ofta nya torn och detaljer efter sin bild av medeltiden – i dag omstritt. Han ritade också Allhelgonakyrkan i Lund.
Helgo Zettervall föddes 1831 i Stockholm. Han studerade vid Konstakademien i Stockholm och gjorde studieresor på kontinenten, där han tog del av den europeiska historicismen och de franska och tyska restaureringsidéerna, inte minst Viollet-le-Ducs tankar om att återställa medeltida byggnader till ett idealt fullbordat skick. År 1860 kom han till Lund för att arbeta med restaureringen av domkyrkan, som han tog över efter Carl Georg Brunius. Arbetet i Lund blev grunden för hans karriär. Han blev domkyrkoarkitekt och fick snart uppdrag i hela landet. År 1882 utnämndes han till överintendent och chef för Överintendentsämbetet, en post han innehade till 1897.
Zettervalls restaureringar av domkyrkorna i Lund, Uppsala, Linköping och Skara förändrade dem kraftigt. I Lund gav han domkyrkan nya västtorn och byggde om stora delar av kyrkan i romansk stil, och i Uppsala fick kyrkan 1885–1893 nya höga spiror och en helt omgjord exteriör. Han ritade också nya kyrkor, som Allhelgonakyrkan i Lund med sitt höga torn och S:t Pauli kyrka i Malmö, samt Lunds universitets huvudbyggnad, Universitetshuset, med fasader i italiensk renässans. Formspråket växlar mellan nygotik, nyromanik och nyrenässans, alltid med betoning på en enhetlig helhet. Som överintendent granskade han ritningar till hundratals kyrkor och offentliga byggnader i landet.
Zettervall dog 1907. Redan under hans livstid kritiserades stilrestaureringarna för att de förstörde äkta medeltida delar och ersatte dem med 1800-talets föreställningar. Kritiken ledde till nya principer för kulturmiljövård i Sverige, där man i stället skulle bevara och laga det som fanns, ett synsätt som riksantikvarien Sigurd Curman stod för under 1900-talet. Flera av Zettervalls ingrepp har senare tonats ned, särskilt i interiörerna. Samtidigt präglar hans torn fortfarande silhuetterna i Lund och Uppsala, och hans byggnader är i dag själva kulturarv. Han är ett tydligt exempel på hur 1800-talets historicism och nationella medeltidsromantik formade svensk arkitektur och synen på kulturarvet.