Katedralen i Amiens
Amiens har Frankrikes största medeltida kyrkorum. Mittskeppet är 42 meter högt och byggdes snabbt, så att katedralen blev ovanligt enhetlig. Den räknas som höggotikens klassiska förebild, med fönster som tar upp nästan hela väggen.
Den äldre katedralen brann 1218, och 1220 började bygget av en ny. Byggmästare var först Robert de Luzarches och efter honom Thomas de Cormont och hans son Renaud. Deras namn står i den åttkantiga labyrinten i mittskeppets golv. Man började med mittskeppet, vilket var ovanligt, kanske för att den gamla kyrkan fortfarande stod där koret skulle ligga. Huvuddelen av kyrkan stod färdig omkring 1270. Bygget gick snabbt tack vare att stenblocken höggs i standardiserade mått, något som var nytt. Katedralen hade blivit förvaringsplats för en relik som sades vara Johannes döparens huvud, och den drog pilgrimer.
Katedralen har en korsformad plan med tre skepp, ett brett tvärskepp och en kapellkrans runt koret. Mittskeppet är omkring 42 meter högt till valvet och bärs av knippepelare som går obrutet från golvet till valvens ribbor. Väggen i tre våningar består av arkadbågar, ett triforium och höga fönster; i koret öppnas också triforiet med glas, så att ljuset tar över väggen. Utvändigt bärs valven av strävbågar. Västfasaden har tre djupa portaler med ett rikt skulpturprogram, där Kristus står på en trumeau vid mittportalen. Skulpturerna var ursprungligen målade, vilket laserskanning har visat.
Katedralen klarade både religionskrigen, revolutionen och de två världskrigen förhållandevis väl. Under första världskriget skyddades den med sandsäckar och flera av glasmålningarna flyttades. Eugène Viollet-le-Duc restaurerade den under 1800-talet. Katedralen blev världsarv 1981. Den har varit förebild för många senare gotiska kyrkor, bland annat Kölnerdomen, och används ofta i undervisningen som exempel på hur höggotikens system av pelare, valv och strävbågar fungerar.