Barcelonapaviljongen
Tysklands paviljong vid världsutställningen 1929 hade inget att visa utom sig själv. Ett platt tak vilar på åtta kromklädda stålpelare, och fristående väggar av onyx, marmor och glas styr besökarens väg. Paviljongen revs 1930 och byggdes upp igen 1986.
Inför världsutställningen i Barcelona 1929 ville Weimarrepubliken visa upp ett modernt, demokratiskt Tyskland. Ludwig Mies van der Rohe fick uppdraget och arbetade tillsammans med formgivaren Lilly Reich, som också ansvarade för den tyska industriutställningen. Paviljongen behövde inte rymma några föremål utan var en representationsbyggnad, där kungaparet skulle tas emot vid invigningen. Det gav Mies frihet att bygga ett rent arkitektoniskt manifest. Han valde dyrbara material: travertin, grön marmor från Alperna och Grekland, gyllene onyx och tonat glas i flera färger, och kombinerade dem med förkromat stål. Bygget gick snabbt, och paviljongen stod på sin plats vid foten av Montjuïc bara under utställningens månader.
Paviljongen står på en låg sockel av travertin. Ett tunt, platt tak vilar på åtta korsformade stålpelare, och väggarna under är fristående, så att de inte bär något utan bara styr rörelsen. Rummen flyter in i varandra och ut mot terrasser och vatten. En stor bassäng ligger framför, och i en mindre bassäng längst in står Georg Kolbes bronsskulptur av en kvinna, ofta kallad Morgonen. Onyxväggen i mitten är byggnadens dyrbaraste del och skimrar när ljuset faller på den. För mottagningen ritade Mies och Reich en stol i förkromat stål och läder, som i dag kallas Barcelonastolen och fortfarande tillverkas. Mötet mellan planerna, pelarna och vattnet gör att besökaren ser genom huset.
Efter utställningen monterades paviljongen ner, och under flera decennier fanns den bara kvar på svartvita fotografier. Trots det blev den en av 1900-talets mest inflytelserika byggnader, och idén om fria väggar under ett bärande tak följde Mies till hans senare verk i USA. På 1980-talet byggdes paviljongen upp igen på samma plats av en grupp katalanska arkitekter, efter fotografier och bevarade ritningar, och den öppnade 1986. Rekonstruktionen har väckt diskussion om vad det innebär att bygga om ett förlorat verk, men den låter besökare uppleva rummet. Barcelonastolen har blivit en klassiker även i svenska hem och offentliga miljöer, och paviljongens fria plan påverkade skandinaviska villor under efterkrigstiden.