Eiffeltornet
Eiffeltornet byggdes för världsutställningen 1889 och var då världens högsta byggnadsverk. Det är ett gallerverk av omkring 18 000 järndelar hopfogade med nitar. Tornet skulle rivas efter tjugo år men blev kvar och är i dag Paris symbol.
Inför världsutställningen 1889, hundra år efter revolutionen, utlystes en tävling om ett torn. Idén kom från Gustave Eiffels ingenjörer Maurice Koechlin och Émile Nouguier, och arkitekten Stephen Sauvestre gav tornet dess bågar och detaljer. Eiffel köpte rättigheterna och gjorde projektet till sitt. Bygget började i januari 1887 och tog drygt två år. Delarna tillverkades i Eiffels verkstad i Levallois-Perret och nitades ihop på plats. Under bygget protesterade en grupp konstnärer och författare mot det de kallade ett onödigt och monstruöst torn.
Tornet är omkring 300 meter högt utan antenner, i dag över 330 meter med dem. Det står på fyra ben som vilar på grunder av betong och möts uppåt i en enda spets. Formen bygger på beräkningar av vindens krafter, och det öppna gallerverket ger litet vindmotstånd. Tornet har tre plattformar för besökare. Hissarna i benen följer deras lutning och var en teknisk nyhet. Totalt väger järnkonstruktionen omkring 7 300 ton. Bågarna mellan benen på första våningen bär inte nämnvärt utan gör tornet till en port.
Tornet var det högsta byggnadsverket i världen fram till 1930, då Chrysler Building i New York gick förbi. Det skulle rivas efter tjugo år, men det räddades genom att användas för radiosändningar och vetenskapliga försök. I dag är det ett av världens mest besökta monument. Tornet blev en symbol för den moderna ingenjörskonsten och påverkade konstnärer som Robert Delaunay. Det visar hur ett byggnadsverk som först föraktades kan bli en hel stads kännetecken.