Judiska museet i Berlin
Libeskinds museum är en sicksackformad byggnad klädd i zink, med fönster som skär genom fasaden som sår. Inne finns tomrum som inte kan beträdas, ett tecken för det som gått förlorat i Förintelsen. Byggnaden berättar redan innan museet fyllts med föremål.
Berlin utlyste 1988–1989 en tävling om en tillbyggnad till Berlinmuseet för den judiska avdelningen, och den då nästan okände Daniel Libeskind vann. Bygget pågick 1992–1999. Byggnaden visades för allmänheten tom, och många menade att den talade starkt även utan utställningar. Museet öppnade med utställningar 2001.
Man når den nya byggnaden genom en underjordisk gång från det gamla barockhuset, Kollegienhaus. Under jord korsas tre axlar: kontinuitetens axel, exilens axel och förintelsens axel. Exilens axel leder till en trädgård med 49 sneda betongpelare, och förintelsens axel till ett mörkt, tomt torn. Byggnadens plan har formen av en bruten blixt, och genom den skär en rad tomrum, voids, som inte kan beträdas. Fasaderna är klädda med zink, och fönstren är smala skåror i olika riktningar.
Judiska museet har blivit ett av Berlins mest besökta museer. Det etablerade Libeskind som en internationellt erkänd arkitekt, och han vann senare tävlingen om översiktsplanen för World Trade Center i New York. Byggnaden har påverkat hur minnesplatser och museer kan använda arkitekturen för att berätta.