Milanos domkyrka
Milanos domkyrka tog nästan sexhundra år att bygga och är en av världens största kyrkor. Den är helt klädd i rosaskimrande marmor. Taket är en skog av spiror och statyer som besökarna kan gå omkring på.
Bygget började 1386 under ärkebiskop Antonio da Saluzzo och Milanos härskare Gian Galeazzo Visconti, som gav kyrkan rätt att bryta marmor i Candoglia vid Lago Maggiore och frakta den på kanalerna. Byggmästare från Frankrike och Tyskland kallades in, och deras diskussioner med de lombardiska byggarna om valvens höjd och proportioner finns bevarade. Kyrkan växte långsamt genom århundradena. Fasaden fullbordades först på Napoleons order i början av 1800-talet, och den sista porten invigdes 1965.
Kyrkan har fem skepp och ett brett tvärskepp. Mittskeppet är omkring 45 meter högt och bärs av väldiga pelare med kapitäl som rymmer statyer i nischer. Utvändigt är byggnaden täckt med spiror, statyer och fialer, och taket kan besökas. På den högsta spiran, 108 meter upp, står den förgyllda Mariastatyn Madonnina från 1774. Fasaden blandar gotiska spiror med fönster och portaler i renässans- och barockstil, ett spår av den långa byggtiden.
Domkyrkan förvaltas fortfarande av Veneranda Fabbrica, den organisation som grundades 1387 för att leda bygget. Den vita marmorn smutsas ner och vittrar, och reparationer pågår ständigt; därför har det i Milano blivit ett talesätt att något är lungo come la fabbrica del Duomo, långt som domkyrkans bygge. Kyrkan är ett av få exempel på gotik i så stor skala i Italien, där stilen annars fick en mer återhållsam form. Den visar också hur en byggnad kan bära spår av fem århundradens smak.