Nationalmuseum
Sveriges nationalmuseum för konst ritades av den tyske arkitekten Stüler, som också ritat Neues Museum i Berlin. Byggnaden är i venetiansk och florentinsk nyrenässans och stod klar 1866. Salarna ordnades efter konstens historia, och trapphallen fick senare Carl Larssons stora väggmålningar.
Tanken på ett nationalmuseum växte fram under 1840-talet, när de kungliga samlingarna i Stockholms slott blev trånga och allt fler ansåg att konsten borde tillhöra nationen. Riksdagen beslöt om ett nytt museum, och uppdraget gick till Friedrich August Stüler i Berlin, som var elev till Schinkel och hade erfarenhet från Museumsinsel. Bygget på Blasieholmen pågick från 1850-talet, och byggnaden invigdes 1866, året efter att Stüler hade dött. Arkitekturen hämtade sitt språk från renässansens Venedig och Florens, en stil som ansågs passa en byggnad för konsten. Huset uppfördes med en murad stomme och planerades redan från början med ljusinsläpp ovanifrån till målningssalarna, något som var nytt i Sverige.
Planen är en rektangel kring två innergårdar, med en monumental trapphall i mitten. De nedre våningarna rymde skulptur, konsthantverk och andra samlingar, medan målningarna fick den översta våningen, där takfönster gav jämnt dagsljus. Salarna var ordnade efter konsthistorisk indelning, så att en promenad genom huset blev en vandring genom konstens historia, från antiken fram till samtiden. Trapphallen kläddes 1896–1908 med Carl Larssons sex väggmålningar om svensk konsthistoria och kulturliv. Den sista stora målningen, Midvinterblot, refuserades och hamnade utanför museet i flera decennier. Fasaderna har rundbågefönster, markerade hörnpartier och profilerade gesimser i renässansens anda, och fönsterraderna avslöjar hur våningarnas olika användning ser ut inifrån.
Under 1900-talet byggdes museet om i flera omgångar, ofta på bekostnad av de ursprungliga interiörerna, och mycket av Stülers färgsättning målades över. Mellan 2013 och 2018 var byggnaden stängd för en omfattande renovering. De gamla färgerna och dekorerna togs fram igen, installationerna förnyades och de båda innergårdarna fick glastak, så att de i dag används för skulptur och restaurang. Midvinterblot köptes in på 1990-talet och sitter nu på den plats Carl Larsson tänkt sig. Nationalmuseum är ett tidigt exempel på hur en svensk nationell institution fick en byggnad från en internationell arkitekt, och det knyter Sverige direkt till den preussiska museitradition som började med Altes Museum. Museet är också en viktig del av stadsbilden mot Strömmen och slottet.