Katedralen i Reims
Här kröntes Frankrikes kungar under nästan sexhundra år. Västfasaden är full av skulpturer, med den leende ängeln som mest berömd, och portalernas tympanon är ersatta av glas. Katedralen skadades svårt i första världskriget och blev en symbol för det förstörda.
Den förra katedralen brann 1210, och 1211 lades grundstenen till den nya. Enligt labyrinten som en gång fanns i golvet var Jean d'Orbais den förste byggmästaren, följd av Jean le Loup, Gaucher de Reims och Bernard de Soissons. Koret var klart på 1240-talet, och arbetet med mittskeppet och västfasaden fortsatte genom resten av 1200-talet och in på 1300-talet. Tornen fick sin nuvarande höjd först på 1400-talet. Katedralen var helgad åt Maria och var platsen där Frankrikes kungar smordes och kröntes, eftersom Klodvig enligt traditionen döpts i Reims omkring år 500.
Västfasaden är en av gotikens rikaste, med flera tusen skulpturer. I stället för stenfält ovanför portalerna har Reims glas, så att fasaden blir genombruten. Bland figurerna vid portalerna finns den leende ängeln, med ett milt och personligt uttryck som var nytt i skulpturen. Högt upp på fasaden står ett galleri med kungar. Även insidan av västväggen är täckt av skulpturer i nischer. Reims var den första stora katedralen där fönstren fick masverk, alltså ett ornament av smala stenstavar som delar fönstret, ett grepp som spred sig över Europa. Mittskeppet är omkring 38 meter högt.
Under första världskriget besköts katedralen av tyskt artilleri, och i september 1914 brann taket och byggnadsställningarna. Bilderna av den brinnande katedralen spreds över världen. Restaureringen pågick i decennier och bekostades delvis av Rockefellerfamiljen. Taket fick en ny stomme av betong. År 1974 satte Marc Chagall in nya glasmålningar i koret. Katedralen blev världsarv 1991 tillsammans med ärkebiskopens palats och klosterkyrkan Saint-Remi. Katedralen är ett minnesmärke över fransk historia och över fredsarbetet efter världskrigen.