Katedralen i Salisbury
Salisbury byggdes på en ny plats och på bara 38 år, och den är därför ovanligt enhetlig. Spiran, som tillkom ett halvsekel senare, är Englands högsta. Katedralen är ett typexempel på tidig engelsk gotik: lång, låg och omgiven av en stor gräsmatta.
Den gamla katedralen låg i Old Sarum, en befäst kulle norr om staden, där prästerna levde trångt intill en kunglig borg. År 1220 började bygget av en ny katedral på ängarna nere vid floden. Kanikern Elias av Dereham ledde troligen arbetet. Kyrkan stod i huvudsak färdig 1258, och fasaden, klostergången och kapitelsalen blev klara under de följande decennierna. Tornet och den höga spiran byggdes först i början av 1300-talet. Byggnaden är av kalksten från Chilmark, med pelare av mörk Purbeckmarmor.
Planen är lång och korsformad, med två tvärskepp, ett typiskt engelskt drag. Mittskeppet är lägre och smalare än i de franska katedralerna, men längden ger rummet en stark riktning. De mörka marmorkolonnerna ger en kontrast mot den ljusa stenen. Fönstren är smala spetsbågar, så kallade lansettfönster, ofta i grupper. Spiran är 123 meter hög, den högsta i Storbritannien. Dess tyngd fick pelarna i korsmitten att böja sig, och de har sedan stärkts med strävor. Kapitelsalen är åttkantig och har ett valv som bärs av en enda mittpelare.
I kapitelsalen visas ett av de fyra bevarade originalen av Magna Carta från 1215. Katedralens mekaniska ur från 1386 räknas som ett av de äldsta fungerande i världen. John Constable målade katedralen flera gånger på 1820-talet, sedd från ängarna och från biskopens trädgård. Under 1700-talet gjorde arkitekten James Wyatt omfattande förändringar och rev bland annat den fristående klockstapeln, något som senare kritiserades hårt. Salisbury är fortfarande det klassiska exemplet på early English gothic.