St Pancras
Järnvägsstationen i London har två ansikten: ett nygotiskt hotell i rött tegel mot gatan och en väldig perronghall av järn och glas bakom. Hallen var när den byggdes världens största rum utan inre stöd. Stationen räddades från rivning och är i dag porten till Eurostar.
Midland Railway behövde en egen station i London och byggde den 1866–1868. Ingenjören William Henry Barlow ritade perronghallen, som stod klar 1868. Den spänner omkring 73 meter utan pelare och var då världens största spännvidd. Spåren ligger högt, på en våning över en källare där öl från Burton förvarades, och källarens pelare har samma mått som öltunnorna. Framför hallen byggdes Midland Grand Hotel efter ritningar av George Gilbert Scott, som vann en tävling 1865. Hotellet öppnade 1873 och var klart 1876.
Hotellet är byggt i rött tegel från Nottingham med detaljer i sandsten och granit. Det har ett högt klocktorn, spetsbågar och gavlar i en blandning av engelsk, italiensk och fransk gotik, som Scott hade studerat. Inne fanns en stor trappa och ett överdådigt inrett matsalsrum. Perronghallen bakom är en spetsbåge av järn och glas, och den kontrasterar mot hotellets tunga murar. Stationen visar två sidor av den viktorianska arkitekturen: stilarkitekturens historiska kostym och ingenjörskonstens nya material.
Hotellet stängde 1935 och användes som kontor. På 1960-talet planerades rivning, men en kampanj med poeten John Betjeman i spetsen räddade byggnaden, som blev skyddad 1967. Den byggdes om och invigdes 2007 som slutstation för höghastighetståg till kontinenten, och hotellet öppnade igen 2011. St Pancras har blivit ett exempel på hur viktoriansk arkitektur, som länge föraktades, har fått ny uppskattning.