Alberti skriver om byggnadskonsten

Leon Battista Alberti lägger fram ”Om byggnadskonsten”, den första stora arkitekturteorin sedan Vitruvius. Skönhet är för honom en harmoni där inget kan läggas till eller tas bort.

Arkitekten blev en lärd konstnär, inte bara en byggmästare.

Leon Battista Alberti föddes 1404 i Genua, som utomäktenskaplig son i en florentinsk köpmannasläkt som levde i landsflykt. Han studerade juridik i Bologna, blev sekreterare vid påvens kansli och reste med kurian till Florens på 1430-talet. Där mötte han kretsen kring Brunelleschi, Donatello och Masaccio, och han skrev en bok om måleriet där han för första gången förklarade centralperspektivet i ord. Alberti var en typisk humanist: han skrev om familjen, om matematik, om hästar och om moral. I Rom mätte han upp ruinerna och gjorde en karta över staden, och under påven Nikolaus V blev han rådgivare när påven ville förnya den förfallna staden.

Verket om byggnadskonsten, De re aedificatoria, är skrivet på latin och indelat i tio böcker, som Vitruvius. Men Alberti ville inte bara kommentera sin förebild. Han ordnade ämnet efter egna principer, med böcker om materialen, om byggandet, om de olika byggnadstyperna och om ornamentet. Skönheten kallade han concinnitas, en samklang mellan delarna, medan ornamentet var något som läggs till, som smycket på en kropp. Staden var för honom som ett stort hus och huset som en liten stad. Boken saknade avsiktligt bilder; Alberti litade mer på ordet än på kopisternas förmåga att återge ritningar. Den trycktes 1485, efter hans död 1472.

Alberti var också praktiskt verksam, men på ett nytt sätt: han ritade, och andra byggde. I Florens gav han Palazzo Rucellais fasad ett nät av pilastrar i tre ordningar och kyrkan Santa Maria Novella en fasad med stora voluter som förenade de låga sidoskeppen med det höga mittskeppet. I Rimini byggde han om en gotisk kyrka med en romersk triumfbåge som fasad, och i Mantua ritade han Sant’Andrea med ett väldigt tunnvalv som lärde Bramante hur man skapar monumentala rum. Hans bok översattes till italienska vid mitten av 1500-talet och lästes över hela Europa. Med Alberti blev arkitekten en tänkare som ritade, inte främst en hantverkare.