Eiffeltornet

Gustave Eiffels torn av smidesjärn byggs till världsutställningen 1889 och är med 300 meter världens högsta byggnadsverk. Många konstnärer protesterade mot det fula järnet.

Ingenjörskonsten blev en estetik i sig – tornet skulle rivas men blev Paris symbol.

Världsutställningen i Paris 1889 skulle fira hundraårsminnet av franska revolutionen och visa Frankrikes tekniska förmåga. Två ingenjörer i Gustave Eiffels firma, Maurice Koechlin och Émile Nouguier, hade redan 1884 skissat ett torn av järn på trehundra meter, och arkitekten Stephen Sauvestre gav det dess bågar och form. Eiffel köpte rättigheterna och drev projektet i sitt eget namn. Han var redan känd för järnvägsbroar och viadukter, som Garabitviadukten i södra Frankrike, och för den inre stommen i Frihetsgudinnan i New York. När staten utlyste en tävling 1886 vann hans förslag, och han fick själv stå för en stor del av kostnaden mot rätt till intäkterna.

Grunden lades i början av 1887 och tornet stod klart i mars 1889, efter drygt två år. Det är byggt av smidesjärn i tusentals förtillverkade delar, som ritades exakt i Eiffels verkstäder utanför Paris och nitades ihop på plats. Formen bestäms främst av vindlasten; de fyra benen böjer sig så att vinden ska föras ner i grunden. Bygget var noggrant planerat, och arbetet på höjden kunde gå fort eftersom delarna passade. För att ta besökarna upp installerades hissar som följer benens lutning, vilket var en tekniskt svår uppgift. Tornet målades från början i rödbrunt och har sedan målats om med jämna mellanrum.

I februari 1887 publicerades ett protestbrev mot tornet, undertecknat av författare, kompositörer och arkitekter, bland dem Guy de Maupassant, Charles Gounod och Charles Garnier, som ritat Parisoperan. De såg tornet som en skamfläck för staden. Tornet hade bara tillstånd att stå i tjugo år, men Eiffel gjorde det oumbärligt för vetenskapliga experiment och för den nya radiotekniken, och under första världskriget var dess antenner viktiga för militären. Det var världens högsta byggnadsverk till 1930. I Stockholm restes vid samma tid Telefontornet vid Brunkebergstorg, ett järntorn som bar tusentals telefonledningar, och som visar att järnets ingenjörskonst också präglade Nordens städer.