Kristallpalatset

Till världsutställningen i London bygger trädgårdsmästaren Joseph Paxton en hall av gjutjärn och glas, 564 meter lång, på bara några månader. Delarna är standardiserade och tillverkade i fabrik.

För första gången byggdes en monumental byggnad som en maskin. Det pekade fram mot modernismen.

Världsutställningen i London 1851 drevs av prins Albert och tjänstemannen Henry Cole, som ville visa Storbritannien som världens verkstad. Men en arkitekttävling gav inget användbart förslag, och kommitténs egen ritning, en tegelbyggnad med väldig kupol, var både dyr och omöjlig att bygga i tid. Joseph Paxton var trädgårdsmästare åt hertigen av Devonshire på Chatsworth och hade byggt stora växthus i järn och glas, bland annat ett för den jättelika amazonasnäckrosen. Han skissade sitt förslag på kort tid, enligt den kända berättelsen på ett läskpapper under ett möte. Ritningen publicerades i en illustrerad tidning, och allmänhetens stöd bidrog till att kommittén gick med på förslaget.

Byggföretaget Fox, Henderson & Co uppförde hallen i Hyde Park av gjutjärnspelare, balkar, träspröjsar och glasskivor, alla i några få standardmått. Delarna tillverkades i fabrik, fraktades med järnväg och monterades på plats av arbetslag i hög takt, med särskilda vagnar som rullade längs taket för att sätta in glaset. Taket var veckat i åsar och dalar, och regnvattnet leddes bort genom de ihåliga pelarna. För att inte behöva fälla några stora almar fick byggnaden ett högt tvärskepp med välvt tak, som rymde träden. Drottning Victoria öppnade utställningen den 1 maj 1851, och under sommaren kom omkring sex miljoner besök.

Det var tidningen Punch som gav byggnaden namnet Kristallpalatset. Många jublade, medan andra, som kritikern John Ruskin, menade att ett glashus aldrig kunde bli arkitektur. Överskottet från utställningen användes för att köpa mark i South Kensington, där Victoria and Albert Museum, Science Museum och Natural History Museum sedan byggdes. Själva hallen monterades ner och restes igen, större, i Sydenham i södra London, där den stod tills den brann 1936. Idén fick snabbt efterföljare, i världsutställningar, järnvägsstationer och saluhallar. I Sverige finns ett tydligt eko i Palmhuset i Göteborgs Trädgårdsförening från 1870-talet, ett glashus med förebild i Paxtons palats.