Utgrävningarna i Pompeji

Utgrävningarna av staden som begravdes av Vesuvius år 79 kommer i gång. Väggmålningar, möbler och hela hus kommer fram i ljuset.

Fynden gav en ny bild av antikens vardag och satte fart på nyklassicismen i hela Europa.

Vesuvius utbrott år 79 begravde Pompeji under aska och pimpsten och grannstaden Herculaneum under heta glödmoln och meterdjupa vulkaniska massor. Städerna var sedan i stort sett glömda. Kungadömet Neapel styrdes vid 1700-talets mitt av Karl av Bourbon, som ville ge sitt nya rike glans. Han lät gräva i Herculaneum från 1738, och några år senare började man också gräva på platsen för Pompeji, som först inte ens identifierades säkert. Grävningarna leddes till en början av militära ingenjörer, och målet var att hitta statyer, målningar och dyrbarheter till kungens samlingar snarare än att förstå städerna. Man grävde ofta tunnlar och fyllde igen efter sig.

Fynden fördes till ett kungligt museum i Portici utanför Neapel. Där var det förbjudet att teckna, och kungen styrde noga vem som fick se dem. I stället gavs en påkostad bokserie med gravyrer ut från 1750-talet och delades ut som gåvor till Europas hov och lärda. Den tyske konsthistorikern Johann Joachim Winckelmann kritiserade utgrävningarnas slarviga metoder i skrifter som spreds brett. Under 1800-talet blev arbetet mer systematiskt, och på 1860-talet började Giuseppe Fiorelli gräva ut staden kvarter för kvarter. Det var också han som lät fylla hålrummen efter de döda med gips, så att deras kroppar framträdde i sina sista ställningar.

Pompeji och Herculaneum blev ett obligatoriskt mål för de unga aristokrater som gjorde sin bildningsresa genom Italien. Väggmålningarnas lätta ornament, med tunna ramar, rankor och små figurer på röd, svart eller vit botten, kopierades i salonger, porslin och möbler över hela Europa. Gustav III besökte Pompeji under sin italienska resa 1783–1784, och han köpte antik skulptur som senare visades i ett eget museum i Stockholms slott, ett av Europas tidiga offentliga museer. Dekorationsmålaren Louis Masreliez, som studerat länge i Italien, förde det pompejanska formspråket till de kungliga interiörerna. Så blev en begravd romersk landsortsstad en av källorna till den svenska gustavianska stilen.