Stenstaden växer fram

Den nya byggnadsstadgan 1874 kräver hus av sten i städernas centrum, och Lindhagenplanen ger Stockholm raka esplanader. Östermalm och Vasastan byggs ut med femvåningshus i puts och tegel.

Sveriges städer fick sina slutna kvarter och historicistiska fasader, som i dag är innerstadens bild.

Stockholm växte snabbt under 1800-talets andra hälft när människor flyttade in från landsbygden och industrin byggdes ut. Malmarna utanför Gamla stan dominerades länge av låga trähus, gränder och gårdar, där sanitära förhållanden var dåliga och koleran slog till flera gånger. Bränder var ett ständigt hot. Samtidigt hade Paris under Haussmann visat hur en stad kunde förvandlas med breda boulevarder. En kommitté under ledning av juristen Albert Lindhagen lade 1866 fram en plan för Stockholm med raka gator, esplanader med träd och stora platser. Planen genomfördes inte i sin helhet, men den gav huvuddragen åt Östermalm, Vasastan, Kungsholmen och delar av Södermalm.

Byggnadsstadgan från 1874 gällde för alla rikets städer och krävde stadsplaner, bredare gator och att hus i stadskärnorna skulle byggas i sten. Därefter följde en byggboom under 1870- och 1880-talen. Det var oftast byggmästare och fastighetsspekulanter som byggde, kvarter för kvarter. Fasaderna fick historiserande dekor i puts, ofta i nyrenässans, med ornament av gjuten cement som kunde beställas ur kataloger, och senare också fasader i tegel och natursten. Mot gatan låg stora våningar för de välbärgade, med salong och matsal i fil, medan gårdshusen hade små lägenheter för arbetare och tjänstefolk. Trångboddheten i dessa var ofta svår.

Stenstaden kritiserades redan när den byggdes. Kring 1900 menade planerare som Per Olof Hallman, inspirerade av österrikaren Camillo Sitte, att rutnätet var tråkigt, och de förespråkade svängda gator och mer varierade stadsrum, som i Lärkstaden. På 1950- och 60-talen sågs många av de gamla husen som omoderna, och delar av stenstaden revs. I dag räknas kvarteren till de mest eftertraktade bostadsmiljöerna i Sverige, och deras slutna kvarter har åter blivit förebild för ny stadsbebyggelse. Samma utveckling gick igenom de flesta svenska städer. I Sundsvall byggdes efter den stora branden 1888 en hel stadskärna i sten, som också kallas Stenstaden.