Industrialismen
Järn, glas och alla historiska stilar på en gång. Städerna växer i sten.
Industrin gav nya material och nya byggnadstyper – järnvägsstationer, fabriker, saluhallar och varuhus – men arkitekterna klädde dem ofta i gamla stilar. Städerna växte explosionsartat, från Haussmanns Paris till Chicago, och mot slutet av seklet sökte jugend och nationalromantik något eget.
Historicismen valde stil efter uppgift: gotik för kyrkor, renässans för banker och museer, barock för teatrar.
Järn, glas och stål gjorde nya konstruktioner möjliga, från Kristallpalatset 1851 till Eiffeltornet 1889.
I Chicago gav stålstommen och hissen den första skyskrapan på 1880-talet.
Haussmanns Paris blev förebild för boulevarder och stenstäder över hela världen.
Wiens Ringstrasse, från 1857, samlade stadens nya monument längs en ringgata där muren stått.
Parlamenten i London och Budapest och Rijksmuseum i Amsterdam visar hur nationerna byggde sin historia i sten.
Bostadsfrågan gav upphov till filantropiska hyreshus, hyreskaserner och idén om trädgårdsstaden.
Viollet-le-Duc ville återställa medeltiden, Ruskin och Morris bevara den – en strid som lade grunden för kulturmiljövården.
Kring 1900 sökte jugend formerna i naturen och nationalromantiken i tegel, granit och trä.
Alla stilar samtidigt. Under 1800-talet kände arkitekterna historien bättre än någonsin. Arkeologi, resor och tryckta mönsterböcker gav dem tillgång till varje tänkbar stil, och de valde efter byggnadens uppgift och vad den skulle betyda. Kyrkor blev gotiska för att anknyta till medeltidens fromhet, banker och museer fick renässanspalatsens tyngd och borgerliga värdighet, teatrar blev nybarocka för att glänsa. Stilarna blandades också fritt i det som kallas eklekticism. Ornamentet kunde nu tillverkas industriellt: gjutjärn till räcken och pelare, zink till takprydnader, cementstuck till fasader, allt beställt ur kataloger. Historicismen känns igen på att en modern byggnad, ofta med modern stomme och teknik, har fått en fasad som citerar en äldre epok, men med större skala och strängare symmetri än förebilden. Samtida kritiker talade om stilförvirring och brist på egen tid. I dag ser vi ofta en stor skicklighet i hantverk och komposition, och historicismens hus utgör stommen i många europeiska stadskärnor.
Gotikens återkomst. Nygotiken började som romantisk lek med ruiner och tornkammare i 1700-talets England men blev under 1800-talet en allvarlig sak. Arkitekten Augustus Welby Northmore Pugin hävdade i boken Contrasts från 1836 att gotiken var den enda ärliga och kristna arkitekturen, och att medeltidens samhälle varit moraliskt överlägset industrins. När det gamla parlamentet i London brann 1834 byggdes det nya Westminsterpalatset i gotik, efter Charles Barrys plan och med Pugins detaljer, under perioden omkring 1840–1870. Kritikern John Ruskin hyllade i The Stones of Venice den venetianska gotiken och hantverkarens frihet. I Tyskland fullbordades Kölnerdomen 1880 efter medeltida ritningar, som ett nationellt projekt. Över hela Europa och Nordamerika blev nygotiken kyrkornas stil under andra halvan av 1800-talet. Känn igen nygotiken på dess regelbundenhet: proportionerna och detaljerna är ofta mer fullständiga och mer symmetriska än i de medeltida förebilderna, och tegelfasaderna är jämna och maskinslagna.
Paris förvandlas. Under kejsar Napoleon III byggde prefekten Georges-Eugène Haussmann om Paris mellan 1853 och 1870. Breda boulevarder drogs rakt genom de medeltida kvarteren, med enhetliga femvåningshus i ljus kalksten, gjutjärnsbalkonger och mansardtak. Under gatorna byggdes ett modernt system för avlopp och vatten, och parker som Bois de Boulogne öppnades. Ombyggnaden förbättrade hygienen och trafiken, men drev också fattiga ut ur centrum, och boulevarderna gjorde det svårare att bygga barrikader – motiv som har diskuterats ända sedan dess. Charles Garniers opera, invigd 1875, blev det andra kejsardömets praktverk, med en trappa av marmor och en fasad full av skulptur och förgyllning. Arkitekturskolan École des Beaux-Arts lärde ut en metod med symmetriska planer, tydliga axlar och storslagna entréer som påverkade offentliga byggnader över hela världen, inte minst i USA. Paris blev mönstret för 1800-talets storstad. Boulevarderna och esplanaderna i många europeiska huvudstäder bär tydliga spår av Haussmann.
Järn och glas. Medan arkitekterna diskuterade stilar byggde ingenjörerna på helt nya sätt. Järnbron över Severn vid Coalbrookdale från 1779 visade att gjutjärn kunde bära stora spann. Joseph Paxton, en trädgårdsmästare som byggt växthus, ritade Kristallpalatset för världsutställningen i London 1851: en enorm hall av gjutjärn och glas, monterad av fabrikstillverkade standarddelar på några månader. I Paris lät Henri Labrouste järnbågar bära läsesalen i biblioteket Sainte-Geneviève, och världsutställningen 1889 visade både Eiffeltornet, omkring 300 meter högt, och Maskinhallen med ett spann som saknade motstycke. Järnvägsstationer, saluhallar, varuhus, växthus och passager fick stora glastak, ofta bakom en fasad i sten. I Milano byggdes den glastäckta gallerian Vittorio Emanuele II. Saluhallarna, som Les Halles i Paris från 1850-talet, förenade fasader av tegel eller sten med tak av järn och glas. Mot slutet av seklet kom armerad betong, som patenterades i flera system och snart skulle förändra byggandet i grunden. Känn igen tidens ingenjörskonst på nitade balkar, smäckra pelare och stora ljusa rum.
Chicago och skyskrapan. Efter den stora branden i Chicago 1871 byggdes staden upp på nytt och snabbt, och markpriserna i centrum steg kraftigt. Två uppfinningar gjorde det möjligt att bygga på höjden. Den säkra personhissen, som Elisha Otis demonstrerade på 1850-talet, gjorde de övre våningarna lika attraktiva som de nedre. Stålstommen gjorde att ytterväggen inte längre behövde bära: den kunde hängas på stommen som en tunn skärm. Home Insurance Building av William Le Baron Jenney, färdigt 1885, räknas ofta som den första skyskrapan, även om den var blygsam i höjd med dagens mått. Chicagoskolans hus har breda ”Chicagofönster” med ett stort fast mittparti och smala öppningsbara sidor. Louis Sullivan, den viktigaste arkitekten, formulerade tanken att formen följer funktionen och delade höghuset i en bas, ett skaft med upprepade kontorsvåningar och en avslutande krona, som i Wainwright Building i Saint Louis från 1891. Hans ornament av slingrande växtmotiv i terrakotta visar att funktionalism och ornament ännu inte var motsatser. I New York följde Flatiron Building och Woolworth Building, och skyskrapan blev symbolen för den moderna storstaden.
Fabriker och bruk. Fabriken var industrialismens egentliga nya byggnadstyp. I England byggdes textilfabriker med flera våningar, långa rader av fönster och stommar av gjutjärn för att minska brandrisken; linspinneriet i Shrewsbury från 1797 räknas som den första byggnaden med helt järnstomme. Fabrikerna krävde arbetare, och vissa industriägare byggde hela samhällen. Saltaire i Yorkshire från 1850-talet och Port Sunlight vid Liverpool från 1880-talet hade bostäder, skolor och kyrkor ordnade av ägaren, en blandning av omsorg och kontroll. Känn igen 1800-talets fabriker på långa fasader med många lika fönster, ofta med rundbågar eller segmentbågar, tegel i gula eller röda toner och ibland ett torn för trappor och vattenreservoar. Många har på senare år blivit kontor, bostäder, museer och högskolor.
Järnvägen och stationen. Järnvägen förändrade både landet och städerna. Den första stora passagerarbanan, mellan Liverpool och Manchester, öppnade 1830, och inom några årtionden täckte banorna Europa och Nordamerika. Stationen var en ny byggnadstyp utan förebild. Den fick ofta två ansikten: mot staden en monumental fasad i någon historisk stil, som en stadsport eller ett palats, och mot spåren en väldig hall av järn och glas där röken kunde stiga. Vid St Pancras i London, öppnad 1868, spänner tågbanehallen omkring 73 meter utan stöd, och framför den står ett gotiskt hotell. Gare du Nord i Paris har en fasad med statyer som föreställer städerna banorna leder till. Järnvägen krävde också gemensam tid: lokala soltider ersattes av normaltid, i Storbritannien redan på 1840-talet. Kring stationerna växte hotell, parker och nya stadsdelar fram, och i Amerika grundades hela städer längs banorna.
Nationernas monument. Under 1800-talet byggde de nya och gamla nationerna sin historia i sten. Efter branden 1834 ritade Charles Barry och Augustus Pugin ett nytt parlament i London i gotik, eftersom stilen ansågs engelsk. Budapests parlament, färdigt 1904, tog Westminster som förebild. I Wien revs stadsmuren från 1857 och ersattes av Ringstrasse, där opera, parlament, rådhus, universitet och museer står i den stil som ansågs passa uppgiften: grekisk antik för parlamentet, gotik för rådhuset, renässans för universitetet. Pierre Cuypers Rijksmuseum i Amsterdam, invigt 1885, och Paul Wallots riksdagshus i Berlin från 1894 är andra exempel. Kölnerdomen, som legat ofullbordad sedan medeltiden, byggdes färdig 1880 som ett nationellt monument för det nya tyska kejsardömet. Kring 1900 sökte länder i Europas utkanter, som Finland, Ungern och Katalonien, en nationell stil i folkkonsten och medeltiden; i Norden kallas den nationalromantik.
Bostäder för de många. Industrialiseringen drog folk till städerna snabbare än bostäderna hann byggas. I Manchester och London bodde arbetarfamiljer i trånga, fuktiga hus utan vatten och avlopp, och Friedrich Engels skildrade förhållandena 1845. I Berlin byggdes efter James Hobrechts stadsplan från 1862 hyreskaserner, Mietskasernen, med fem våningar kring en rad trånga gårdar. Reformatorer och filantroper svarade på olika sätt. Peabody Trust byggde från 1860-talet hyreshus för arbetare i London, och fabriksägare byggde egna mönstersamhällen, som Saltaire i Yorkshire och Port Sunlight vid Liverpool, med skolor, bad och kyrkor. Kring sekelskiftet tog städerna själva över: London County Council byggde från 1890-talet kommunala bostäder, och i flera länder bildades kooperativa bostadsföreningar. Det var början på den bostadspolitik som skulle prägla 1900-talets arkitektur i hela Europa.
Trädgårdsstaden. Kring 1900 växte en annan idé fram: att människor skulle bo i små hus med trädgård, i städer omgivna av grönska. Den engelske stenografen Ebenezer Howard beskrev 1898 en trädgårdsstad, en självständig stad med en begränsad befolkning, omgiven av ett bälte av jordbruksmark, där marken ägdes gemensamt. Letchworth norr om London, påbörjad 1903 och planerad av Raymond Unwin och Barry Parker, blev den första, och Hampstead Garden Suburb följde 1907. Unwins hus låg kring gröna gårdar och slingrande gator, med engelska byar som förebild. Idén spreds snabbt: i Tyskland byggdes Hellerau utanför Dresden, och i hela Europa blev trädgårdsstäder ett svar på bostadsnöden. Trädgårdsstaden blev senare grunden för förortens villaområden och för efterkrigstidens nya städer i Storbritannien.
Konstnärshem och hantverk. Som motreaktion mot fabriksvarorna ville William Morris och arts and crafts-rörelsen i England återupprätta hantverket och glädjen i arbetet. Philip Webbs Red House, byggt 1859–1860 åt Morris, blev ett mönster: ett hem i rött tegel med asymmetrisk plan, där möbler, tapeter och textilier formgivits som en helhet. Rörelsen spreds till hela Europa och gav upphov till verkstäder, skolor och föreningar för konsthantverk. I Norden blev konstnärshemmen ideal och förebilder för vanligt folk. Carl och Karin Larsson byggde om Lilla Hyttnäs i Sundborn från 1880-talet till ett hem med ljusa färger, enkla allmogemöbler och textilier, som spreds genom Carl Larssons akvareller i boken Ett hem. Ellen Key skrev 1899 skriften Skönhet för alla och menade att vackra, enkla ting skulle höja livet för alla klasser. I Finland byggde arkitekterna Herman Gesellius, Armas Lindgren och Eliel Saarinen ateljéhemmet Hvitträsk utanför Helsingfors omkring 1902–1903, med grov sten, timmer och branta tak. Anders Zorns gård i Mora är ett annat exempel. Dessa hem gjorde allmogetradition, trä och hantverk till uttryck för en modern livsstil.
Jugend. Kring 1890 ville många bort från de lånade stilarna och skapa en konst för sin egen tid. Jugenden, som kallas art nouveau i Frankrike och Belgien, Secession i Wien och modernisme i Katalonien, sökte sina former i naturen. Järnet böjdes som stjälkar, fönster fick böjda omfattningar och dekoren slingrade sig fram som växter och vågor. Victor Hortas Hôtel Tassel i Bryssel från 1893 visade en trappa med järnpelare som förgrenar sig till slingor. Hector Guimards entréer till Paris tunnelbana kring 1900 är lika kända. I Barcelona byggde Antoni Gaudí Casa Batlló och arbetade på Sagrada Família, och i Glasgow ritade Charles Rennie Mackintosh en konstskola med strama, höga fönster. I Norden byggdes Ålesund i Norge upp i jugend efter branden 1904. Känn igen jugenden på mjukt böjda fönster och portar, asymmetri, stiliserade blommor och djur, putsfasader i ljusa färger, kakel och färgade glas. Stilen var kortlivad men lämnade ett stort arv i Europas städer, från Bryssel och Riga till Barcelona.
Barcelona och Gaudí. I Katalonien blev jugenden, modernisme, en del av en kulturell och politisk väckelse. Barcelona växte efter Ildefons Cerdàs plan från 1859, ett rutnät av kvarter med avskurna hörn, Eixample, och längs dess gator byggde borgerskapet påkostade bostadshus. Antoni Gaudí gick längre än någon annan. Casa Batlló, ombyggt 1904–1906, har en fasad av kakel och glas som skimrar som vatten, och Casa Milà, La Pedrera, är en böljande stenmassa nästan utan raka väggar. Gaudí undersökte formerna med hängande modeller av kedjor och vikter, där tyngdkraften visar den ideala bågen, och vände dem sedan upp och ned. Från 1883 till sin död 1926 arbetade han med Sagrada Família, som fortfarande byggs. Lluís Domènech i Montaner ritade Palau de la Música Catalana och sjukhuset Sant Pau, och Josep Puig i Cadafalch hus med gotiska och flamländska drag. Modernisme känns igen på kakel, smide, mosaik av krossat kakel, trencadís, och former hämtade från växter, djur och berg.
Restaureringsstriden. Under 1800-talet restaurerades många medeltida kyrkor och borgar, och frågan var hur långt man fick gå. Den franske arkitekten Eugène Viollet-le-Duc ville återställa byggnader till ett fulländat skick som de kanske aldrig haft, och han gav Notre-Dame i Paris och staden Carcassonne en bild av medeltiden som vi än i dag tar för given. John Ruskin menade tvärtom att man skulle bevara, inte bygga om, och William Morris grundade 1877 ett sällskap för skydd av gamla byggnader som motsatte sig att historiska spår skrapades bort. I England, Frankrike och Tyskland byggdes domkyrkor om med nya torn och spiror efter idealbilder av gotiken, och ombyggnaderna kritiserades redan av samtiden, eftersom senare tiders tillägg och spår av ålder hade rivits. I början av 1900-talet slog en mer varsam syn igenom. Den österrikiske konsthistorikern Alois Riegl skrev 1903 om monumentens olika värden, bland dem åldersvärdet, och Venedigstadgan från 1964 slog fast att en restaurering ska respektera alla tiders bidrag och att nya tillägg ska kunna skiljas från det gamla. Debatten lade grunden för det moderna kulturmiljöarbetet.