Renässansen
Antiken återföds i Florens och sprids genom böcker och byggmästare över Europa.
I 1400-talets Florens började arkitekter mäta antikens ruiner och läsa Vitruvius. Målet var en arkitektur byggd på förnuft, mått och harmoni. Via Rom, tryckta böcker och resande byggmästare nådde den Frankrikes slott, Spaniens Escorial och Englands herrgårdar.
Renässansen återupplivade kolonnordningarna, rundbågen, kupolen och symmetrin.
Brunelleschis kupol över Florens domkyrka byggdes 1420–1436 utan ställning från marken.
Arkitekten blev en lärd konstnär som skrev teori och ritade på papper.
Det florentinska palatset – en kub kring en gård – blev en modell för hela Europa.
Michelangelo bröt reglerna och banade väg för manierismen och barocken.
Palladios villor och böcker spreds över världen.
I norr tog man först över dekoren – gavlar, portaler, ornament – snarare än systemet.
Filip II:s El Escorial (1563–1584) är kloster, palats och kungagrav i en sträng, nästan odekorerad renässans.
Inigo Jones förde Palladios klassicism till England på 1610-talet.
Nederländska byggmästare förde renässansens gavlar och portaler vidare till Tyskland och Skandinavien.
Florens. Filippo Brunelleschi, utbildad guldsmed, löste 1420–1436 problemet med domkyrkans kupol i Florens. Öppningen var för bred för att täckas med en vanlig träställning, så han byggde en dubbel kupol av tegel, lagt i ett fiskbensmönster som höll skikten på plats medan murbruket härdade, och sammanhållen av ringar av sten och trä. Han konstruerade även lyftmaskiner för bygget. Samtidigt byggde han de första rummen i den nya stilen: Oskyldiga barnens hospital från 1419, med en lätt pelarhall av rundbågar på smala kolonner, och kyrkorna San Lorenzo och Santo Spirito. Grå sten, pietra serena, mot vit puts markerar rummets linjer, och måtten följer enkla förhållanden, så att hela byggnaden kan läsas som ett system av kvadrater och kuber. Det gav en klarhet och ett lugn som stod i kontrast till gotikens höjd och ljusmystik. Pazzikapellet vid Santa Croce visar samma idéer i ett litet rum under en kupol. Florens var en republik av köpmän och bankirer, där familjer som Medici betalade för kyrkor, kapell och konst. Renässansen var alltså också ett sätt för en ny elit att visa bildning och ställning.
Perspektivet och idealstaden. Brunelleschi visade omkring 1415 med ett experiment framför dopkapellet i Florens hur man konstruerar ett centralperspektiv, där alla linjer möts i en flyktpunkt. Masaccio använde metoden i fresken med Treenigheten i Santa Maria Novella, och Alberti beskrev den i en bok om måleri 1435. Perspektivet förändrade både måleri och arkitektur: rummet skulle kunna överblickas från en punkt, och byggnader ritades nu i plan, fasad och genomskärning innan de byggdes. Idealstadsmålningar från Urbino, från slutet av 1400-talet, visar tomma torg med symmetriska byggnader kring en central rund kyrka. Filarete ritade en stjärnformad idealstad, Sforzinda, åt hertigen av Milano. Påven Pius II lät 1459–1462 bygga om sin hemby Corsignano till Pienza, med domkyrka, påvligt palats, biskopspalats och rådhus ordnade kring ett trapetsformat torg av arkitekten Bernardo Rossellino – den första planerade renässansstaden. Senare blev idealstaden ofta en fästning, eftersom kanonerna krävde bastioner: Palmanova från 1593 i nordöstra Italien har en niokantig stjärnform. Samma befästningskonst nådde Norden, och stjärnformade vallar syns fortfarande i Kristianstad och i Göteborgs gamla stadsplan.
Palatset. Florens rika familjer byggde stadspalats som ett nytt slags byggnad. Det florentinska palatset är en kub kring en inre gård med pelargångar. Bottenvåningen har grov, rustik sten som ger ett försvarbart och tungt intryck, de övre våningarna är slätare, och överst sitter en kraftig takgesims som avslutar hela blocket. Fönstren är ordnade i regelbundna rader. Palazzo Medici, ritat av Michelozzo och påbörjat 1444, blev förebilden. Leon Battista Alberti gav Palazzo Rucellai pilastrar i tre ordningar, en våning för varje, på samma sätt som Colosseum. Palazzo Strozzi, påbörjat 1489, är typen i sin mest monumentala form. I Urbino byggde hertigen Federico da Montefeltro ett palats med en ljus arkadgård och ett litet arbetsrum, ett studiolo, klätt i intarsia som visar böcker och instrument i perspektiv. Bottenvåningen användes ofta för affärer och lager, piano nobile – den första våningen – för representation, och de övre för familjen och tjänstefolket. Typen spreds över Europa och levde vidare i 1800-talets banker, klubbar och hyreshus.
Alberti. Leon Battista Alberti, född 1404, var en humanist som skrev om måleri, familj och matematik innan han blev arkitekt. Hans bok om byggnadskonsten, De re aedificatoria, var färdig omkring 1452 och trycktes 1485. Den bygger på Vitruvius men är en självständig teori: skönhet är en harmoni mellan delarna där inget kan läggas till eller tas bort utan att helheten blir sämre, och ornamentet, främst kolonnerna, är ett slags smycke som läggs till. Alberti arbetade ofta på avstånd och lät andra leda bygget. Han löste ett svårt problem: hur man ger en kyrka med högt mittskepp och låga sidoskepp en klassisk fasad. På Santa Maria Novella i Florens lade han stora voluter som binder samman den breda nedre våningen med den smalare övre, ett grepp som kom att användas på otaliga kyrkor, särskilt under barocken. I Rimini klädde han en gotisk kyrka i en skal av romerska triumfbågar, och i Sant'Andrea i Mantua, påbörjad 1472, använde han triumfbågen både på fasaden och som motiv för kapellen längs ett väldigt tunnvalvt rum. Han visade att antikens former kunde användas för helt nya uppgifter.
Högrenässansen i Rom. Kring 1500 flyttade centrum till Rom, där påvarna ville göra staden till kristenhetens nya huvudstad i antik prakt. Donato Bramante, som kom från Milano, byggde omkring 1502 Tempietto vid San Pietro in Montorio, ett litet runt tempel med en ring av doriska kolonner och en kupol, på den plats där aposteln Petrus enligt traditionen korsfästes. Det blev bilden av den fulländade byggnaden. År 1506 lade påven Julius II grundstenen till en ny Peterskyrka, och Bramante ritade den som en jättelik centralbyggnad: ett grekiskt kors under en kupol. Renässansens ideal var just centralbyggnaden, rund eller korsformad kring en kupol, som en bild av världens och Guds ordning. Efter Bramantes död 1514 tog en rad arkitekter vid, bland dem Rafael och Antonio da Sangallo d.y., och planen ändrades flera gånger. Rafael ritade också villor, och Sangallo började det mäktiga Palazzo Farnese. Plundringen av Rom 1527, då kejsarens trupper intog staden, avbröt arbetet och skingrade konstnärerna. Högrenässansen var kort, kanske trettio år, men satte en standard för vad monumental klassisk arkitektur skulle vara, och Rom blev för flera sekler framåt den stad arkitekter reste till för att studera.
Michelangelo och manierismen. Michelangelo var skulptör och målare innan han blev arkitekt, och han behandlade byggnaden som en kropp med muskler och spänningar. Han bröt mot reglerna med flit. I trapphallen till Laurentianska biblioteket i Florens, från 1520-talet, står kolonnerna infällda i väggen i stället för framför den, konsoler sitter där de inte bär något, och trappan flyter ut i rummet som en ström av lava. Han ritade torget på Kapitolium i Rom med tre palats kring en trapetsformad plats och använde där jätteordningen, pilastrar som går genom två våningar. År 1547 tog han över Peterskyrkan, återgick till en centralplan och gav kupolen dess form; den fullbordades 1590 av Giacomo della Porta. Stilen som lekte med renässansens regler kallas manierism. I Mantua byggde Giulio Romano Palazzo Te, där triglyfer ser ut att glida ner ur frisen och väggarna tycks rasa i Jättarnas sal – ett skämt för den som kunde reglerna. Manierismen var en konst för kännare, som förutsatte att betraktaren visste hur det skulle se ut. Den ledde vidare mot barocken, men levde också kvar i norra Europas mönsterböcker och fantasifulla ornament.
Palladio. Andrea Palladio, född 1508 i Padua och utbildad stenhuggare, blev 1500-talets mest efterbildade arkitekt. I Vicenza klädde han stadens medeltida rådhus i två våningar av loggier med ett motiv som fått hans namn: en rundbåge flankerad av två smala raka öppningar, det palladianska fönstret eller serlianan. Han byggde villor åt venetianska adelsmän som skulle sköta sina gods på fastlandet och gav dem tempelfronter som om de vore antika helgedomar. Villa Rotonda utanför Vicenza, påbörjad på 1560-talet, har en sådan portik på var och en av sina fyra sidor kring en central kupolsal. Villa Barbaro i Maser förenar bostad och lantbruk, med låga flyglar för förråd och stall. I Venedig ritade han kyrkorna San Giorgio Maggiore och Il Redentore med fasader av sammanflätade tempelfronter. Hans ”Fyra böcker om arkitektur” från 1570 hade tydliga träsnitt som gick att kopiera, och de översattes och spreds över världen. Inigo Jones förde stilen till England med Queen's House i Greenwich på 1610-talet, och palladianismen blev dominerande i 1700-talets England. Därifrån nådde den de amerikanska plantagerna, Vita huset och herrgårdar i hela Nordeuropa med sin symmetriska huvudbyggnad och flyglar.
Venedig. Venedig följde sin egen väg. Staden stod på pålar i lagunen, och husen vände ljusa, öppna fasader mot kanalerna. Jacopo Sansovino, som kom till Venedig efter plundringen av Rom 1527, ritade biblioteket Marciana vid Piazzetta med två våningar av arkader och en rik fris, och Palladio gav staden kyrkorna San Giorgio Maggiore och Il Redentore, där två tempelfronter läggs i varandra för att lösa problemet med en hög mittdel och låga sidoskepp. På fastlandet byggde Palladio villor åt venetianska adelsmän som skötte jordbruk, med tempelfronter som gjorde lantgårdarna till monument. Villa La Rotonda utanför Vicenza har fyra lika fasader och en kupol i mitten. Venedig visar att renässansen inte var en enhetlig stil utan en gemensam grammatik som varje stad talade med sin egen accent.
Böckerna som spred stilen. Renässansen var den första stil som spreds genom tryckta böcker. Sebastiano Serlio gav från 1537 ut en serie illustrerade böcker om arkitektur, med ordningar, antika byggnader, portaler och hus för olika samhällsklasser. Han verkade senare i Frankrike, och hans bilder användes av byggmästare över hela Europa. Giacomo Barozzi da Vignolas regelbok om de fem ordningarna från 1562 visade exakt hur kolonner och bjälklag skulle konstrueras, och den användes i arkitektutbildningen i flera hundra år. Palladios böcker 1570 och senare Vincenzo Scamozzis kompletterade bilden. I norr blev mönsterböcker med ornament ännu viktigare. Antwerpenkonstnären Hans Vredeman de Vries gav på 1560- och 1570-talen ut böcker med gavlar, perspektiv, kartuscher och beslagsornamentik – mönster som ser ut som utskuret läder eller smide med nitar. Wendel Dietterlins Architectura från 1590-talet drev fantasin längre, med ordningar överlastade av figurer. Det är därför Vasaslotten och de danska slotten ofta liknar nederländska och tyska byggnader mer än italienska: byggmästarna kopierade ornamenten men inte nödvändigtvis proportionssystemet. Boken gjorde också att en byggherre långt från Italien kunde välja ett mönster ur en bok och låta en lokal stenhuggare utföra det.
Frankrikes slott. Renässansen kom till Frankrike med kungarnas fälttåg i Italien från 1494. Franska adelsmän och kungar såg de italienska palatsen och trädgårdarna och ville ha samma prakt hemma. Leonardo da Vinci tillbringade sina sista år vid Amboise. I Loiredalen byggdes slott som förenade den medeltida borgens runda torn, vallgravar och branta tak med italienska pilastrar, fönsteromfattningar och ornament. Chambord, påbörjat 1519 åt Frans I, har en symmetrisk plan, en dubbel spiraltrappa i mitten där två personer kan gå upp och ned utan att mötas, och ett tak fyllt av skorstenar, lanterniner och torn som en liten stad. Chenonceau sträcker sig över floden Cher med ett galleri. På Fontainebleau arbetade italienarna Rosso Fiorentino och Primaticcio med Frans I:s galleri, där stuckatur och målningar förenas – en stil som spreds via gravyrer och fick namnet Fontainebleauskolan. I Paris började Pierre Lescot 1546 bygga om Louvren med en fasad som var mer klassisk och genomarbetad än något tidigare i Frankrike. Det franska slottet, med flyglar kring en gård och ett högt tak, blev en mellanform mellan Italien och norr och en viktig förebild för slott i hela norra Europa.
Spanien och Escorial. Spanien var under 1500-talet världens mäktigaste rike, med silver och guld från Amerika. Den tidiga spanska renässansen kallas plateresk, eftersom ornamenten är så fina att de liknar silversmide; universitetets fasad i Salamanca är ett helt broderi av medaljonger, vapen och rankor. I Granada lät Karl V bygga ett palats med en cirkelrund gård mitt i Alhambra, ett av de renaste renässansbyggena utanför Italien. Hans son Filip II ville något annat. El Escorial utanför Madrid, byggt 1563–1584 efter ritningar av Juan Bautista de Toledo och Juan de Herrera, är kloster, palats, bibliotek och kungligt gravkor i en enda väldig rektangel av grå granit, nästan utan dekor. Den stränga stil som fick namn efter Herrera präglade länge det offentliga byggandet i Spanien och kolonierna i Amerika. Känn igen den på de långa, slätmurade fasaderna, hörntornen med spetsiga tak och den sparsamma användningen av klassiska ordningar.
Renässansen norr om Alperna. I Nederländerna, Tyskland och England tog man först över dekoren snarare än systemet. Gotikens höga gavlar, branta tak och tegelmurar levde kvar, men fick voluter, obelisker, pilastrar och portaler med kolonner. Antwerpen var 1500-talets rikaste handelsstad i norr, och dess rådhus från 1561–1565 av Cornelis Floris, med ett klassiskt mittparti och rader av fönster, blev en förebild för nordeuropeiska rådhus. I Heidelberg fick slottet på 1550-talet en fasad, Ottheinrichsbau, full av statyer i nischer och ordningar i flera våningar. Augsburgs rådhus av Elias Holl från 1615–1620 är ett av de få tyska verk som verkligen tar till sig italiensk klassicism. I England byggde Elisabet I:s hovmän stora symmetriska lanthus med enorma fönster; Hardwick Hall från 1590-talet sägs ha ”mer glas än vägg”. I Nederländerna utvecklade man en stil med rött tegel och band av ljus sten, trappgavlar och volutgavlar och rikt ornamenterade portaler, ofta kallad holländsk renässans. Reformationen gjorde att få nya kyrkor byggdes i protestantiska länder; det stora byggandet gällde slott, rådhus, gillehus och borgarhus. Det var denna nordliga renässans, snarare än Florens och Rom, som präglade Nordeuropa.
Inigo Jones och England. England tog länge emot renässansen som dekor. Under drottning Elisabet I byggde hovmän stora herrgårdar med symmetriska fasader och väldiga fönster; om Hardwick Hall från 1590-talet sades att det hade mer glas än mur. Den förste engelsman som förstod renässansen som ett system var Inigo Jones. Han hade rest i Italien, studerat Palladios byggnader och läst hans böcker med pennan i hand. Queen’s House i Greenwich, påbörjat 1616, och Banqueting House i Whitehall, färdigt 1622, är kubiska, symmetriska och sparsamt dekorerade, och de såg helt främmande ut bland Londons korsvirkeshus. Jones lade också ut Covent Garden på 1630-talet som Londons första torg efter italiensk förebild. Hans palladianism glömdes en tid under barocken men togs upp igen på 1700-talet och spreds därifrån till Nordamerika.