Medeltidens och renässansens hantverk
Innan ordet design fanns formades föremålen i verkstäder, av mästare och gesäller som följde skråets regler och mönster som gått i arv.
Under medeltiden gjordes nästan allt för hand, i små verkstäder i städerna eller i hemmen på landet. Den som ritade ett föremål var oftast samma person som gjorde det. Formerna ändrades långsamt: en kista, en bänk eller en kanna kunde se nästan likadan ut i hundra år, och det som var nytt kom ofta från kyrkans byggnader, med spetsbågar och masverk som snickarna och guldsmederna lånade.
Skråna – sammanslutningar av hantverkare inom samma yrke – bestämde vem som fick arbeta, hur lång lärlingstiden skulle vara och vilka material som fick användas. För att bli mästare skulle man göra ett mästarprov. Det gav jämn kvalitet men också få förändringar.
Under renässansen förändrades bilden. Furstar och rika köpmän i Italien ville ha föremål som visade bildning: majolika med scener ur antika berättelser, intarsia i studiolon, silver efter antika förebilder. Boktrycket gjorde det möjligt att sprida mönster och ornament över hela Europa, och för första gången började man skilja på den som ritade och den som utförde.