Designens ord

166 ord för att beskriva ett föremål: material, tekniker, konstruktion, former, dekor, stilar och typografi. Korta förklaringar, med länkar till föremål, detaljritningar och epoker i appen.

Massivt trä: Trä som är sågat ur stocken och inte fanerat: biten är av samma träslag rakt igenom. Massivt trä rör sig med fukten, så skivor och fyllningar måste kunna krympa och svälla utan att spricka.

Fanér: Ett tunt blad av trä som limmas på en stomme av billigare virke. Fanér gör det möjligt att använda dyra och vackert ådrade träslag sparsamt. Äldre, handsågat fanér är flera millimeter tjockt, maskinskuret ofta under en millimeter.

Maser: Trä med oregelbunden, virvlande ådring från knölar och störningar i trädets tillväxt. Masurbjörk var ett omtyckt fanér i Karl Johan-stil och biedermeier.

Mahogny: Ett rödbrunt, tätt och lättbearbetat tropiskt träslag från Västindien och Centralamerika. I England blev det modeträ efter 1720-talet och präglar både Chippendales möbler, empiren och Karl Johan-stilen.

Formpressat trä: Tunna fanér som limmas i lager och pressas i en form tills limmet härdat. Skiktträet blir starkt och kan få mjukt böjda former, vilket möbelformgivarna tog vara på från 1930-talet.

Stålrör: Dragna rör av stål, ofta förkromade. Marcel Breuer började bygga möbler av stålrör i mitten av 1920-talet, och materialet blev modernismens tecken på lätta, industriellt tillverkade möbler.

Bakelit: Den första helt syntetiska plasten, patenterad av Leo Baekeland 1909. Den härdar i formen och tål värme, och användes till radiolådor, telefoner, strömbrytare och lamphållare. Oftast mörkbrun eller svart.

ABS-plast: En slagtålig, blank termoplast som går att formspruta med mycket små toleranser. Legoklossarna har gjorts av ABS sedan 1963.

Aluminium: En lätt metall som inte rostar och som blev billig i början av 1900-talet. Den gjuts, pressas och svarvas, och användes i köksredskap, möbler och flygplan. Moka Express är gjuten i aluminium.

Porslin: Keramik av kaolin, fältspat och kvarts som bränns vid omkring 1 300–1 400 grader och blir hård, tät och genomlysande. Porslinet kom från Kina; i Europa lyckades man göra det först i Meissen omkring 1710.

Benporslin: Ett engelskt porslin med benaska i massan, som gör det vitt och genomlysande men mindre sprött. Det utvecklades i England omkring 1800 och kallas på engelska bone china.

Fajans: Lergods täckt med en vit, ogenomskinlig tennglasyr som man målar på. Fajansen efterliknade kinesiskt porslin; Delft, Rörstrand och Marieberg är kända tillverkare. Där glasyren flagnat syns det röda eller gula godset.

Flintgods: Ett ljust, hårt och tunt lergods med genomskinlig glasyr, utvecklat i England på 1700-talet. Wedgwoods Queen’s Ware från 1760-talet gjorde det till vardagsporslin för hela Europa.

Stengods: Keramik som bränns så hårt, omkring 1 200–1 300 grader, att godset sintrar och blir tätt utan glasyr. Det är inte genomlysande som porslin.

Jaspisgods: Ett oglaserat, infärgat stengods som Josiah Wedgwood utvecklade på 1770-talet, oftast blått eller grönt med vita reliefer i antik stil.

Blykristall: Glas med blyoxid, som gör det tyngre, klarare och mer ljusbrytande. Engelsmannen George Ravenscroft tog patent på blyglas på 1670-talet. Inom EU måste blykristall innehålla minst 24 procent blyoxid.

Cristallo: Det klara, tunna sodaglas som Muranos glasblåsare utvecklade på 1400-talet. Det kunde formas i tunna, invecklade pokaler men var för skört för att slipas djupt.

Opalglas: Mjölkvitt, halvgenomskinligt glas som sprider ljuset jämnt. Det användes i lampkupor från 1800-talet och blev typiskt för modernismens belysning, till exempel Bauhauslampan.

Sterlingsilver: Silver med 925 delar silver av 1 000; resten är oftast koppar, som gör metallen hårdare. Svenskt silver höll länge en lägre halt, 830 tusendelar.

Nysilver: En legering av koppar, nickel och zink som liknar silver men inte innehåller något. Den kallas också alpacka och används ofta försilvrad till bestick.

Tenn: En mjuk, gråvit metall som smälter vid låg temperatur och gjuts i formar. Bruksföremål av tenn innehöll ofta bly. Tennkannor och tallrikar var vanliga i hemmen före porslinet.

Mässing: En gul legering av koppar och zink som är lätt att gjuta, svarva och polera. Den används till ljuskronor, ljusstakar, beslag och instrument.

Gjutjärn: Järn med hög kolhalt som gjuts i sandformar. Det är hårt men sprött och leder värme jämnt, och används till grytor, spisar, kaminer och trädgårdsmöbler.

Emalj: Glas som smälts fast på metall vid hög temperatur. Emaljen skyddar och färgar ytan, på allt från smycken och luktflaskor till gjutjärnsgrytor och skyltar.

Lack: I Östasien kåda från lackträdet, som stryks i många tunna lager och poleras till en hård, blank yta. I Europa efterliknades lacken med fernissor, ett hantverk som på engelska kallas japanning.

Chintz: Blank, målad eller tryckt bomull från Indien med blommönster. Chintzen blev så populär i Europa på 1600-talet att Frankrike och England förbjöd den en tid för att skydda sina egna vävare.

Gyllenläder: Läder med silverfolie under en gul fernissa, så att det lyser som guld, och med präglade och målade mönster. Det användes som väggbeklädnad i förnäma rum på 1600-talet.

Svarvning: Trä eller metall roteras i en svarv medan ett skärverktyg formar det. Svarvade ben, balustrar och spjälor känns igen på att de är runda och symmetriska kring en axel.

Böjträ: Trä som mjukas upp med ånga och böjs i en form där det torkar. Michael Thonet utvecklade tekniken för serietillverkning; stol nr 14 från 1859 såldes i tiotals miljoner exemplar.

Intarsia: Bilder och mönster av trä i olika färger som läggs in i urtag i en massiv yta. Ordet används ofta om all inläggning i trä.

Marketeri: Mönster av fanérbitar i olika träslag som pusslas ihop till ett helt fanérblad och limmas på möbeln. Tekniken nådde sin höjdpunkt hos de franska och svenska ebenisterna på 1700-talet.

Boullearbete: Marketeri av sköldpadd och mässing, ibland med tenn, uppkallat efter André-Charles Boulle, Ludvig XIV:s ebenist. Två skivor sågas ut samtidigt, så att man får ett mönster och dess negativ.

Förgyllning: Tunt bladguld läggs på en yta. På trä läggs guldet på en grund av krita och lim och kan poleras blankt; på metall förgylldes länge med kvicksilver i eld.

Ormolu: Gjuten, ciselerad och eldförgylld brons, särskilt beslag och ornament på franska möbler, ur och ljusstakar från 1700-talet och empiren. Ordet kommer av franskans or moulu, malet guld.

Schellackpolering: Schellack löst i sprit gnids på i många tunna lager med en polerballe. Ytan blir djupt blank. Tekniken var vanlig på 1800-talets möbler och kallas på engelska French polish.

Drivning: Silver eller annan metallplåt formas med hammare över städ och punsar, antingen till ett kärl eller till dekor i relief som drivs fram från baksidan.

Hammarslag: Små, synliga bucklor efter hammaren som får vara kvar i metallytan. Arts and Crafts-rörelsen och Georg Jensen visade gärna hammarslagen som ett tecken på hantverk.

Sheffieldplätering: En kopparplatta med ett tunt lager silver smält på valsas ut till plåt, uppfunnet i Sheffield omkring 1743. Där silvret nötts syns kopparn. Metoden ersattes av elektrolytisk försilvring efter 1840.

Elektrolytisk försilvring: Ett tunt lager silver fälls ut på ett föremål av billigare metall med hjälp av elektrisk ström. Metoden patenterades av Elkington i Birmingham 1840 och gjorde silverglans billig.

Kontrollstämplar: Stämplar som visar att silver eller guld har rätt halt. Svenskt silver har mästarstämpel, stadsstämpel, årsbokstav (sedan 1759) och kontrollstämpel, från 1912 tre kronor. Tillsammans går föremålet att datera och placera.

Ebeniststämpel: I Paris skulle möbelsnickarna från mitten av 1700-talet fram till 1791 slå sitt namn i möblerna, tillsammans med skråets kontrollmärke JME. I Sverige stämplade Stockholms snickare på liknande sätt.

Munblåsning: Glasblåsaren tar upp smält glas på en blåspipa och formar det med andning, verktyg och vridning. Under foten på äldre glas syns ofta pontilmärket, där en järnstång suttit fast medan glaset formades.

Pressglas: Smält glas pressas med en stämpel i en metallform. Tekniken kom från USA på 1820-talet och gjorde mönstrat glas billigt. Formskarvar och mjuka kanter skiljer pressglas från slipat glas.

Överfång: Glas med ett eller flera lager i andra färger, som slipas, graveras eller etsas igenom så att mönstret framträder. Emile Gallé och glasbruken i Nancy gjorde tekniken känd.

Graal: En teknik från Orrefors 1916: ett färgat överfångsämne slipas eller etsas med ett mönster, värms upp igen och kläs in i klart glas, så att mönstret ligger inne i väggen.

Glasgravyr: Mönster och bilder slipas i glasets yta med små roterande hjul av koppar och slipmedel. Gravyren blev en konst i Böhmen omkring 1600 och används än i dag.

Luftspiral: Spiraler av luft inne i ett glasskaft, som bildas när luftblåsor dras ut och vrids. De är typiska för engelska vinglas från omkring 1740 till 1770.

Glasslipning: Facetter och mönster skärs i glaset med roterande slipskivor och poleras. Blykristall bryter ljuset i de slipade ytorna; diamantslipning ger korslagda snitt som små pyramider.

Millefiori: Italienska för tusen blommor: skivor av glasstavar med mönster i genomskärningen läggs tätt och smälts samman. Tekniken är venetiansk och användes i franska pappersvikter på 1840- och 1850-talen.

Drejning: Leran formas på en roterande drejskiva med händerna. Drejade kärl är runda och har ofta fina ringar på insidan efter fingrarna.

Glasyr: Ett tunt lager glas som smälter fast på keramiken vid bränningen. Glasyren gör godset tätt och kan vara blank, matt, färgad eller genomskinlig.

Underglasyrmålning: Dekoren målas på det obrända eller förglödgade godset och täcks sedan av glasyren, så att den skyddas. Koboltblått tål den höga bränningen, därför är så mycket porslin blåvitt.

Transfertryck: En gravyr trycks på papper som läggs mot keramiken, så att färgen förs över. Tekniken kom i England på 1750-talet och gjorde dekorerade serviser billiga; Willowmönstret är det mest kända exemplet.

Raku: Japansk keramik som formas för hand och bränns vid låg temperatur, framtagen i Kyoto på 1500-talet för teceremonin. Västerländsk raku tas ut glödande ur ugnen, vilket ger sprickor och metalliska ytor.

Lysterglasyr: En tunn, skimrande hinna av metall – oftast silver eller koppar – som bildas i en särskild bränning utan syre. Lyster kom från den islamiska keramiken och togs upp i Spanien, Italien och av William De Morgan.

Krakelering: Ett nät av fina sprickor i glasyren, som uppstår när gods och glasyr krymper olika mycket. Ibland är det ett åldersfel, ibland en eftersträvad effekt, som i viss kinesisk keramik.

Blocktryck: Mönster trycks på tyg eller papper med snidade träblock, ett block för varje färg. Små förskjutningar där blocken möts skiljer handtryck från maskintryck. William Morris tryckte sina tyger och tapeter så.

Jacquardvävstol: En vävstol där hålkort styr vilka varptrådar som lyfts, så att även invecklade mönster kan vävas mekaniskt. Joseph-Marie Jacquard utvecklade den i början av 1800-talet; hålkorten blev en förebild för tidiga datorer.

Rya: En nordisk knuten matta med lång lugg. Ryan var först ett varmt täcke i sängar och båtar och blev under 1900-talet en konstnärlig väggmatta.

Rölakan: En skånsk vävteknik där inslaget helt täcker varpen och läggs fält för fält, så att geometriska mönster med trappstegskanter uppstår.

Damast: En vävnad där mönstret framträder genom att ytan växlar mellan blankare och mattare partier, i samma färg. Linnedamast har länge använts till dukar och servetter.

Gobeläng: En handvävd bildvävnad där inslaget i olika färger bildar bilden och helt täcker varpen. Namnet kommer från Gobelinsmanufakturen i Paris, som blev kunglig på 1660-talet.

Formsprutning: Smält plast sprutas under högt tryck in i en form av stål och stelnar på några sekunder. Formen är dyr, men varje föremål blir billigt och exakt likt det förra.

Sarg: Ramen under en sits eller bordsskiva som binder ihop benen. Sargens form och dekor hjälper till att datera en möbel.

Tapp och tapphål: Ett grundläggande träförband: en utskuren tapp på den ena delen passar i ett hål i den andra och limmas. En genomgående tapp kan kilas och lämnas synlig, som i Arts and Crafts-möbler.

Laxstjärt: Ett förband där solfjäderformade tappar griper in i varandra, mest känt från lådhörn. Handsågade laxstjärtar är få och oregelbundna; maskinfrästa, från slutet av 1800-talet, är många och lika.

Dymling: En tränagel som slås genom en tapp för att låsa förbandet. Synliga dymlingar är vanliga i äldre möbler, där lim inte ensamt fick hålla.

Ram och fyllning: En konstruktion där en tunn skiva, fyllningen, sitter löst i spår i en ram. Skivan kan krympa och svälla utan att dörren eller sidan spricker.

Spjäla: En smal, rak del i en stolsrygg eller ett räcke, svarvad eller fyrkantig. Windsorstolens rygg består av spjälor som sitter direkt i sitsen.

Ryggbricka: Den breda, ofta genombrutna mittdelen i en stolsrygg. Chippendalestolarnas ryggbrickor med band, flätor och gotiska spetsbågar är typiska för engelsk rokoko.

Fribärande stol: En stol utan bakben, som står på ett enda böjt rör och fjädrar när man sätter sig. Mart Stam, Mies van der Rohe och Marcel Breuer gjorde de första i stålrör 1926–1928.

Plattpaket: Möbler som skickas i delar och skruvas ihop hos köparen. Thonet skickade stol nr 14 i delar redan på 1800-talet, och idén blev senare grunden för många möbelföretag.

Stapelbar: Formgiven för att kunna ställas på varandra och ta lite plats. Kaj Francks servis Kilta och Verner Pantons stol är kända exempel.

Kabriolben: Ett S-svängt möbelben som buktar utåt vid knät och inåt mot foten, efter ett djurben. Det är typiskt för rokokon och den engelska Queen Anne-stilen.

Klo och kula: En möbelfot i form av en fågel- eller drakklo som griper om ett klot, vanlig i engelska och amerikanska möbler från omkring 1720 till 1780.

Sabelben: Ett stolsben som svänger bakåt som ett sabelblad, efter den antika grekiska klismosstolen. Det är typiskt för empire, Regency och Karl Johan-stil.

Bombé: Franska för utbuktande: en byrå eller ett skåp vars front och sidor buktar ut. Formen är typisk för rokokon och krävde skickliga snickare och fanerare.

Baluster: En svarvad form som sväller och smalnar av som en vas. Balusterformade ben, skaft och stolpar hör särskilt till barocken.

Byrå: En låg möbel med lådor över varandra, som ersatte kistan omkring 1700. Byråns ben, front och beslag är bland det bästa man har för att datera en möbel.

Sekretär: En möbel med en nedfällbar skrivskiva och små lådor och fack bakom, ofta med lådor under och skåp ovanpå.

Fåtölj: En stoppad stol med armstöd. Ordet kommer av franskans fauteuil.

Bergère: En djup, stoppad fransk fåtölj med slutna sidor under armstöden och lös dyna, typisk för rokokon och Ludvig XVI-stilen.

Kanapé: En soffa med synlig träram, ofta i samma stil som stolarna i rummet. I Sverige är den gustavianska kanapén ett välkänt exempel.

Dagbädd: En soffa att halvligga på under dagen. Den franska empirens variant, med uppsvängda gavlar, kallas récamière efter Juliette Récamier.

Windsorstol: En engelsk pinnstol där benen och ryggens spjälor är fästa direkt i en tjock sits av massivt trä. Typen fanns från tidigt 1700-tal och spreds till Amerika.

Pendyl: Ett ur som står på en byrå, konsol eller spiselhylla, ofta i förgylld brons eller marmor. Gustavianska pendyler gjordes i Stockholm efter franska förebilder.

Terrin: En stor, djup skål med lock för soppa eller ragu, ofta stjärnan i en servis. Rokokons terriner kunde formas som grönsaker, djur eller fåglar.

Pokal: Ett dryckeskärl på fot, ofta med lock, av glas eller metall. Pokaler gavs som gåvor och användes vid högtider.

Kakelugn: En hög ugn av murade kakel med rökkanaler som går fram och tillbaka och lagrar värmen. Carl Johan Cronstedt och Fabian Wrede utvecklade den effektivare svenska kakelugnen 1767.

Lampett: En väggljusstake, ofta med en spegel eller blank platta bakom ljuset som förstärker skenet.

Flakong: En liten flaska med propp för parfym eller luktvatten, ofta av slipat glas, kristall eller porslin.

Boett: Urets fodral, som skyddar urverket. Boettens form, material och storlek hjälper till att datera ett armbandsur.

Kronograf: Ett ur med en inbyggd stoppursfunktion, som startas, stoppas och nollställs med knappar på boetten.

Kvartsur: Ett ur där en kvartskristall som vibrerar med jämn frekvens styr gången. Seiko Astron från 1969 var det första kvartsarmbandsuret för försäljning.

Rocaille: Ett asymmetriskt ornament av snäck- och klippformer i C- och S-kurvor, som gett rokokon dess namn.

Akantus: Ett stiliserat blad av växten akantus, med flikiga kanter, som använts som ornament sedan antiken – på kapitäl, möbler och silver.

Palmett: Ett solfjädersformat ornament av blad som strålar ut från en punkt, hämtat från antiken och vanligt i nyklassicism och empire.

Girlang: En hängande slinga av blommor, blad eller tyg, som ornament. Girlanger är vanliga i nyklassicismen och den gustavianska stilen.

Medaljong: En oval eller rund ram för en bild eller ett ornament. Den ovala medaljongryggen är typisk för gustavianska stolar.

Pärlstav: En list med små pärlor eller kulor i rad, ibland växlande med avlånga former. Ornamentet kommer från antiken och var vanligt i nyklassicismen.

Kannelyr: Parallella, lodräta rännor i en kolonn eller ett ben. Kannelerade ben är typiska för Ludvig XVI-stilen och den gustavianska stilen.

Chinoiserie: Europeiska fantasier om Kina i dekor och inredning: pagoder, figurer, fåglar och lack. Chinoiserien var särskilt populär under rokokon, som i Kina slott vid Drottningholm.

Arabesk: Ett ornament av slingrande rankor och blad i ett kontinuerligt, symmetriskt mönster. Det kommer från den islamiska konsten och användes mycket i nyklassicismen.

Trompe-l’œil: Franska för lura ögat: måleri som får en plan yta att se tredimensionell ut, till exempel målade paneler, marmor eller nischer.

Piskrappslinje: En böljande, S-formad linje som slår om sig som en piska. Den är jugendstilens kännetecken i allt från järnsmide till affischer.

Paisley: Ett droppformat mönster med böjd spets, från sjalar från Kashmir. Mönstret fick sitt namn efter den skotska staden Paisley, där imitationer vävdes på 1800-talet.

Toile de Jouy: Bomullstyg tryckt i en färg med scener av landskap och människor, efter Oberkampfs fabrik i Jouy-en-Josas utanför Paris, grundad 1760.

Kurbits: En stiliserad, yvig växt i dalmålningen, efter den kurbits som enligt Bibeln växte upp över profeten Jona. Den fyller ytorna kring figurerna i dalmålningar från 1700- och 1800-talen.

Rosmålning: Norsk folklig dekormålning med stiliserade blommor och rankor, på kistor, skåp och väggar, från mitten av 1700-talet.

Monogram: Initialer som flätas eller sätts samman till ett tecken. Monogram märkte silver och linne och blev senare varumärken, som Louis Vuittons från 1896.

Rapport: Den del av ett mönster som upprepas på tyg eller tapet. Rapportens storlek och hur den förskjuts styr hur mönstret ser ut när det täcker en hel vägg.

Barock: Stilen från omkring 1600 till 1720: tung, symmetrisk och skulptural, med balusterben, förgyllning, snideri och prakt. I Frankrike förknippad med Ludvig XIV.

Rokoko: Stilen från omkring 1720 till 1775: lätt, asymmetrisk och svängd, med rocailler, kabriolben och ljusa färger. I Frankrike Ludvig XV:s stil, i Sverige frihetstidens.

Nyklassicism: Stilen från omkring 1760 till 1810 som tog upp antikens former efter utgrävningarna i Herculaneum och Pompeji: raka linjer, kannelyrer, urnor och medaljonger.

Gustaviansk stil: Den svenska nyklassicismen, uppkallad efter Gustav III, ungefär 1770–1810. Raka, kannelerade ben, ovala ryggar och ljust gråmålade möbler.

Empire: Stilen kring Napoleons kejsardöme, ungefär 1800–1830: monumental och symmetrisk, med mahogny, förgylld brons och motiv från Rom och Egypten.

Karl Johan-stil: Den svenska empiren, uppkallad efter Karl XIV Johan, ungefär 1810–1850. Tunga, blanka mahogny- och björkytor och förgyllda ornament.

Biedermeier: Den borgerliga stilen i Tyskland, Österrike och Norden ungefär 1815–1850: enkla, bekväma möbler i ljusa träslag som björk, körsbär och päron.

Allmoge: Den svenska landsbygdens föremål och hantverk, främst från 1700- och 1800-talen: målade möbler, textilier och redskap gjorda i hemmen eller av bygdens hantverkare.

Historicism: 1800-talets bruk av äldre stilar – nygotik, nyrenässans, nyrokoko – ofta blandade. Industrin kunde nu tillverka rikt dekorerade föremål billigt.

Arts and Crafts: En brittisk rörelse från 1860-talet kring William Morris och John Ruskin som ville återupprätta det goda hantverket mot industrins billiga varor. Ärlig konstruktion och synliga förband.

Jugend: Stilen omkring 1890–1910 med organiska, böljande linjer och motiv från naturen. Den kallas art nouveau i Frankrike, Jugendstil i Tyskland, Liberty i Italien och Secession i Wien.

Wiener Werkstätte: En verkstad för konsthantverk i Wien 1903–1932, grundad av Josef Hoffmann och Koloman Moser. Geometriska former, rutnät och svart och vitt.

Deutscher Werkbund: En tysk förening av formgivare, arkitekter och industri grundad 1907 för att höja kvaliteten på industriellt tillverkade varor. Den inspirerade Svenska Slöjdföreningen och Bauhaus.

Bauhaus: Den tyska konst- och formgivningsskolan 1919–1933 i Weimar, Dessau och Berlin. Bauhaus förenade konst, hantverk och industri och står för enkla grundformer och nya material.

Art déco: Den eleganta, geometriska stilen under 1920- och 1930-talen, uppkallad efter utställningen i Paris 1925. Dyra material, stegformer, solfjädrar och sicksack.

Funktionalism: Modernismen i formgivning och arkitektur, med form efter ändamål, inga ornament och industriell tillverkning. I Sverige kallad funkis, med genombrott på Stockholmsutställningen 1930.

Swedish Grace: Den svenska, eleganta nyklassicismen på 1920-talet. Namnet gav en engelsk kritiker de svenska bidragen på utställningen i Paris 1925, till exempel Orrefors graverade glas.

Strömlinjeform: Rundade, droppformade former efter förebild från flyg och tåg, som 1930-talets amerikanska industridesigner gav även föremål som aldrig rör sig, som brödrostar och pennvässare.

Skandinavisk design: Den nordiska formgivningen efter andra världskriget: ljust trä, enkla former och föremål för vardagen. Begreppet slog igenom med utställningen Design in Scandinavia i USA och Kanada 1954–1957.

Mid-century modern: Ett senare begrepp för formgivningen ungefär 1945–1970, med organiska former, teak, formpressat trä och nya plaster.

Organisk design: Mjuka, kroppsnära former inspirerade av naturen. Begreppet fick fäste genom tävlingen Organic Design in Home Furnishings på Museum of Modern Art 1940.

Rymdålder: 1960-talets formgivning präglad av rymdfärderna: klot, kapslar, blank plast, vitt och silver och starka färger.

Postmodernism: En reaktion mot modernismen från 1970-talet: färg, ironi, symboler och lån från historien i stället för ren funktion.

Memphis: En formgivningsgrupp i Milano kring Ettore Sottsass, med första utställningen 1981. Starka färger, laminat med mönster och lekfulla, geometriska former.

Mingei: Japanska för folkets hantverk: en rörelse som Yanagi Sōetsu grundade på 1920-talet tillsammans med keramikerna Hamada Shōji och Kawai Kanjirō, för att lyfta fram anonyma bruksföremål.

Form följer funktion: Arkitekten Louis Sullivans formulering från 1896 att formen ska följa av ändamålet. Den blev ett motto för modernismen.

Vackrare vardagsvara: Titeln på Gregor Paulssons skrift från 1919, utgiven av Svenska Slöjdföreningen, som ville att konstnärer skulle formge industrins vardagsvaror.

Gute Form: Tyska för god form: idealet om enkla, hållbara och funktionella föremål efter Max Bills utställning Die gute Form 1949, förknippat med Ulmskolan och Braun.

Gesamtkunstwerk: Tyska för helhetskonstverk: ett rum eller hus där allt, från arkitekturen till möbler, textilier och bestick, formges som en enhet, som hos Charles Rennie Mackintosh och Josef Hoffmann.

Industridesign: Formgivning av föremål som tillverkas i serie i fabrik. Peter Behrens arbete för AEG från 1907 räknas ofta som början; yrket växte fram på 1920- och 1930-talen.

Ergonomi: Läran om hur föremål och arbetsplatser anpassas efter människans kropp och förmågor, så att de blir säkra och bekväma att använda.

Planerat åldrande: Att formge en produkt så att den slits ut, går sönder eller blir omodern efter en viss tid, så att kunden köper en ny. Glödlampstillverkarnas kartell 1924 är ett känt exempel.

Hållbar design: Formgivning som tar hänsyn till material, energi, reparation och återvinning under hela föremålets livstid.

Antikva: Typsnitt med seriffer och växlande linjetjocklek, efter renässansens humanistiska handstil. Nicolas Jensons typer från Venedig 1470 är en tidig förebild; Garamond och Times är antikvor.

Grotesk: Typsnitt utan seriffer, sans serif, oftast med jämn linjetjocklek. Den första kom i London 1816; Akzidenz-Grotesk och Helvetica är kända groteskstilar.

Egyptienne: Typsnitt med kraftiga, rektangulära seriffer, framtagna i England tidigt på 1800-talet för reklam och affischer. Clarendon från 1845 är en närbesläktad stil med mjukare övergångar.

Didone: Antikvor med stor kontrast mellan tjocka och tunna linjer, lodrät betoning och hårfina seriffer, efter Didot i Paris och Bodoni i Parma omkring 1800.

Frakturstil: Brutna, gotiska skrifter som textura, schwabacher och fraktur. Gutenberg tryckte sin bibel i textura, och i Tyskland användes fraktur i böcker och tidningar fram till 1941.

Kursiv: Lutande stil efter handskrift. Den första kursiva typen skars av Francesco Griffo för Aldus Manutius i Venedig 1501 och användes då för hela böcker.

x-höjd: Höjden på de små bokstäverna utan uppstaplar, mätt på ett x. En stor x-höjd gör texten lättläst i små grader och på skärm, som i Verdana.

Knipning: Att justera avståndet mellan två bestämda bokstäver, som A och V eller T och o, så att mellanrummen ser jämna ut. På engelska kerning.

Ligatur: Två eller flera bokstäver som sammanfogats till ett tecken, som fi, fl och æ. Et-tecknet & var från början en ligatur av latinets et.

Typgrad: Storleken på en stil, mätt i punkter. En punkt i dag är 1/72 tum, ungefär 0,35 millimeter; den äldre didotpunkten var något större.

Kolofon: En notis sist i en bok om var, när och av vem den tryckts, ofta med typsnitt och papper. I de äldsta tryckta böckerna stod den i stället för en titelsida.

Rutnät: Ett system av spalter och fält som bestämmer var text och bilder placeras på en sida. Rutnätet är grunden i den schweiziska typografin.

Schweizisk typografi: Den internationella typografiska stilen från Zürich och Basel på 1950- och 1960-talen: grotesk, vänsterställd text, rutnät och objektiva fotografier. Helvetica kom 1957.

Sachplakat: Tyska för sakaffisch: en affischstil från omkring 1905 med en enda vara och ett namn i platta färger. Lucian Bernhards affisch för Priester-tändstickor är förebilden.

Logotyp: Ett företags eller produkts namn skrivet med en bestämd bokstavsform, ofta tillsammans med en symbol. Tillsammans bildar de varumärkets igenkänningstecken.

Piktogram: En förenklad bildsymbol som ska förstås utan ord, som på skyltar. Otl Aichers piktogram för olympiska spelen i München 1972 blev förebild för många senare.

Boktryck: Högtryck med lösa typer av metall som sätts ihop till rader, färgas och trycks mot papperet. Gutenberg införde tekniken i Mainz omkring 1450, och den var den vanliga tryckmetoden i nära 500 år.

Litografi: Stentryck: bilden tecknas med fett på en slipad kalksten, och eftersom fett och vatten stöter bort varandra fastnar färgen bara på teckningen. Alois Senefelder uppfann metoden 1796.

Färglitografi: Litografi med en sten för varje färg, tryckta i tur och ordning. Tekniken gjorde 1890-talets stora färgaffischer möjliga, av Jules Chéret, Toulouse-Lautrec och Alfons Mucha.

Screentryck: Färg pressas genom en fin duk där en schablon täcker de partier som inte ska tryckas. Tekniken används på textil, affischer och föremål och blev populär i konsten på 1960-talet.

Offsettryck: Ett plantryck där färgen förs från tryckplåten till en gummiduk och därifrån till papperet. Offsettrycket tog över efter boktrycket under 1900-talet.

Raster: Små punkter i olika storlek som gör att tryck kan återge gråtoner och färgfoton. Med en lupp syns punkterna i nästan alla tryckta bilder från 1900-talet.