Joseph Beuys
Social skulptur.
Joseph Beuys gjorde performance med filt, fett och en död hare och menade att alla människor är konstnärer. Han planterade 7 000 ekar i Kassel.
Joseph Beuys föddes 1921 i Krefeld och växte upp i Kleve vid den nederländska gränsen. Under andra världskriget var han radiooperatör och skytt i det tyska flygvapnet. 1944 störtade hans plan på Krim. Beuys berättade senare att tatarer räddade honom genom att svepa in honom i fett och filt. Berättelsen är till stor del omtvistad och troligen förskönad, men fett och filt blev hans viktigaste material.
Efter kriget studerade han skulptur vid konstakademien i Düsseldorf. I slutet av 1950-talet gick han igenom en djup kris med depression. 1961 blev han själv professor vid akademien, och under 1960-talet kom han i kontakt med Fluxusrörelsen, som arbetade med performance och händelser. Han gjorde aktioner och objekt med material som fett, filt, honung, koppar och döda djur. I Hur man förklarar bilder för en död hare från 1965 satt han med ansiktet täckt av honung och bladguld och viskade till en död hare i famnen.
Beuys menade att alla människor är konstnärer och att samhället självt kan formas som en skulptur, något han kallade social skulptur. 1972 avskedades han från akademien efter att ha tagit in studenter som underkänts. I aktionen I like America and America likes me från 1974 tillbringade han tre dagar i ett galleri i New York tillsammans med en prärievarg.
Han var också politiskt aktiv och var med och grundade det tyska miljöpartiet De gröna. Hans mest kända projekt är 7000 ekar, som startade på konstutställningen documenta i Kassel 1982. Vid varje nyplanterad ek ställdes en basaltsten, och den sista eken planterades 1987, året efter hans död.
Beuys dog 1986. Med sin filthatt och fiskarväst blev han en av efterkrigstidens mest kända och omdiskuterade konstnärer. Han vidgade gränserna för vad konst kan vara och påverkade både performance, installationskonst och politiskt engagerad konst.