Evelyn De Morgan
Symbolist i prerafaeliternas efterföljd.
Evelyn De Morgan studerade vid Slade School och målade allegoriska bilder om ljus och mörker, andlighet och kvinnors frigörelse, påverkad av Burne-Jones och italiensk renässans. Hon var gift med keramikern William De Morgan.
Evelyn De Morgan föddes som Mary Evelyn Pickering 1855 i London i en välbärgad familj. Hennes morbror, målaren John Roddam Spencer Stanhope, som stod nära prerafaeliterna, uppmuntrade hennes intresse för konst. Föräldrarna var tveksamma till att låta henne bli konstnär, men hon var bestämd. År 1873 började hon vid den nyöppnade Slade School of Fine Art i London, som tog emot kvinnor på samma villkor som män, och hon fick där ett stipendium.
Hon reste ofta till Italien och besökte morbrodern i Florens, där hon studerade renässansens mästare, särskilt Botticelli. År 1877 ställde hon ut vid öppningen av Grosvenor Gallery i London, ett galleri för nyare konst, och hennes målningar fick god kritik. Bland hennes kända verk finns Natt och sömn från 1878, Medea från 1889, som finns på Williamson Art Gallery i Birkenhead, och Flora från 1894.
Hennes måleri förenar prerafaelitisk detaljrikedom med Burne-Jones långsmala figurer och renässansens klara kompositioner. Hon målade med starka, rena färger och använde gärna guld. Motiven är allegoriska och handlar ofta om själens kamp mellan ljus och mörker, materialism och andlighet, fångenskap och befrielse. Under första världskriget gjorde hon flera bilder om krigets fasor.
År 1887 gifte hon sig med keramikern William De Morgan. Paret var mycket nära, och hon sålde sina målningar för att hålla hans verkstad flytande. Båda intresserade sig för spiritism och gav 1909 ut en bok med texter som de uppgav var mottagna genom automatisk skrift. Hon stödde kvinnlig rösträtt och skrev under ett upprop för saken 1889.
Evelyn De Morgan dog 1919. Hennes syster, Wilhelmina Stirling, samlade parets verk, och De Morgan Foundation förvaltar i dag samlingen och visar den på olika platser i England. Efter lång glömska har hon på senare år fått nytt intresse som en av de mest originella kvinnliga konstnärerna i den sena prerafaelitiska traditionen.