John Ruskin
Kritikern som försvarade både Turner och prerafaeliterna.
John Ruskin var 1800-talets mest inflytelserika konstkritiker. Han skrev Modern Painters till Turners försvar, tog prerafaeliterna i försvar 1851 och lade i The Stones of Venice grunden till Arts and Crafts-rörelsens tankar om hantverkets värde. Han var själv en skicklig tecknare.
John Ruskin föddes 1819 i London som enda barn till en förmögen vinhandlare. Han fick sin första utbildning hemma av en sträng och religiös mor och följde föräldrarna på långa resor i Europa, där han tecknade alper, katedraler och städer. Han studerade sedan vid Christ Church i Oxford.
Hans genombrott var det första bandet av Modern Painters från 1843, skrivet för att försvara William Turners sena måleri mot kritiker. Verket växte till fem band fram till 1860. Ruskin hävdade att konsten skulle grunda sig på noggrann iakttagelse av naturen och på moralisk sanning. År 1851 skrev han brev till The Times där han försvarade de unga prerafaeliterna, vilket blev viktigt för deras karriär.
I Arkitekturens sju lampor från 1849 och Venedigs stenar från 1851–53 hyllade han gotisk arkitektur. Kapitlet om gotikens natur hävdar att medeltidens hantverkare fick uttrycka sig fritt, medan industrins arbetare blivit maskiner. Tanken blev grunden för William Morris och Arts and Crafts-rörelsen. Senare vände han sig mot den klassiska nationalekonomin i Unto This Last från 1860, som påverkade både den brittiska arbetarrörelsen och Gandhi.
Hans privatliv var svårt. Äktenskapet med Effie Gray från 1848 fullbordades aldrig och annullerades 1854. Hon gifte sig därefter med John Everett Millais. Ruskin blev 1869 den förste professorn i konst vid Oxford, och han grundade 1871 Guild of St George, ett socialt projekt med museum i Sheffield. År 1877 anklagade han Whistler för att ha kastat en färgburk i publikens ansikte. Whistler stämde honom för förtal och vann, men fick bara en symbolisk skadeersättning.
Från slutet av 1870-talet drabbades Ruskin av återkommande psykiska kriser. Han tillbringade sina sista år i huset Brantwood vid Coniston i Lake District, där han dog 1900. Hans teckningar och akvareller finns bland annat på Ashmolean Museum i Oxford och i Sheffield. Han räknas som 1800-talets mest inflytelserika konstkritiker och som en tidig tänkare kring miljö, arbete och kulturarv.