Sesshū Tōyō
Tuschmåleriets mästare.
Sesshū var zenmunk och reste till Kina 1467–1469. Han utvecklade ett eget, kraftfullt tuschmåleri och anses vara Japans främste målare.
Sesshū Tōyō föddes 1420 i provinsen Bitchū, i nuvarande Okayama. Han blev tidigt novis i ett zentempel. En berömd legend berättar att han som pojke blev bunden vid en pelare som straff och ritade en mus med sina tårar på golvet, så levande att munken trodde den var verklig. Det är en legend, men den har gjort honom känd för alla japanska skolbarn.
Som ung flyttade han till templet Shōkoku-ji i Kyoto, där han studerade zen och tuschmåleri, bland annat för målaren Shūbun. På 1460-talet bosatte han sig i Yamaguchi i västra Japan under skydd av den mäktiga Ōuchiklanen.
1467–1469 reste han med en handelsmission till Mingtidens Kina. Han besökte tempel, fick en hedersposition i ett zentempel och reste till Peking. Han studerade både det kinesiska landskapet och samtidens måleri. När han kom hem hade han utvecklat en egen stil: kraftiga, kantiga konturer, tydlig struktur och djärva kontraster. Han byggde en ateljé och fortsatte resa runt i Japan och måla.
Bland hans mest kända verk finns en drygt femton meter lång landskapsrulle från 1486 i Mōri-museet i Hōfu, landskap för höst och vinter i Tokyos nationalmuseum, och Haboku-landskapet från 1495 i samma museum. Haboku betyder ”bruten tusch”: landskapet är målat med snabba, våta fläckar och få linjer. Han målade också en vy över Amanohashidate, en känd sandbank.
Sesshū dog omkring 1506. Han räknas som Japans främste tuschmålare, och sex av hans verk är utnämnda till nationalskatter, fler än för någon annan konstnär. Många senare målare, bland dem Hasegawa Tōhaku, gjorde anspråk på att föra hans arv vidare.