Elizabeth Siddal
Modell, poet och konstnär i egen rätt.
Elizabeth Siddal är mest känd som modell för Millais Ofelia och som Rossettis hustru, men hon var också konstnär och poet, och Ruskin gav henne ett årligt underhåll för att hon skulle kunna arbeta. Hon dog redan 32 år gammal.
Elizabeth Siddal föddes 1829 i London i en familj av hantverkare och handlare. Hon fick ingen konstnärlig utbildning som barn, men hon läste poesi och skrev egna dikter. Som ung arbetade hon i en hattaffär, där hon omkring 1849 upptäcktes av målaren Walter Deverell, som bad henne sitta modell.
Hon blev snart en av de prerafaelitiska konstnärernas viktigaste modeller. Mest berömd är hon som den drunknande Ofelia i John Everett Millais målning från 1851–52, som i dag finns på Tate Britain. Enligt den välkända berättelsen låg hon i ett badkar med vatten som skulle hållas varmt av lampor, och hon blev sjuk när de slocknade.
Under 1850-talet inledde hon en relation med Dante Gabriel Rossetti, som tecknade och målade henne hundratals gånger och lärde henne måla. Hon gjorde själv små akvareller och teckningar med motiv ur medeltida ballader, Tennyson och Dante, med kantiga figurer och starka färger. John Ruskin beundrade hennes arbeten och gav henne från 1855 ett årligt underhåll i utbyte mot dem. År 1857 var hon den enda kvinnan som ställde ut på prerafaeliternas gemensamma utställning i London. En av hennes akvareller finns på Fitzwilliam Museum i Cambridge.
Hennes hälsa var hela tiden svag, och hon använde laudanum, ett opiumpreparat. Hon och Rossetti gifte sig 1860. Året därpå födde hon en dödfödd dotter, och 1862 dog hon av en överdos laudanum, 32 år gammal. Det är omstritt om det var en olyckshändelse eller självmord. Rossetti lade ett manuskript med sina dikter i hennes kista men lät gräva upp det några år senare.
Länge sågs Siddal bara som en tragisk muse. Sedan 1970-talet har forskare och utställningar, bland annat på Tate Britain, lyft fram henne som konstnär och poet i egen rätt.